Översättning © Göran Ogén
2015‑08‑28
Sufiska mästare ur al‑Risāla al‑qushayrīya
باب في الذكر مشايخ هذه طريقة
* * *
1. Inledningsord
* * *
2. Sufiska mästare 1–83
* * *
3. Avslutningsord
* * *
För ortnamn som förekommer i texten se kartskisserna:
Khurāsān — Baghdād & Mekka
* * *
Sufiska mästare 1–83
1. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Adham b. Mansūr – 2. Abu‑‘l‑Fayd Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī – 3. Abū cAlī al‑Fudayl b. cIyād – 4. Abū Mahfūzh Macrūf b. Fayrūz al‑Karkhī – 5. Abu‑‘l‑Hasan Sarī b. al‑Mughallis al‑Saqatī – 6. Abū Nasr Bishr b. al‑Hārith al‑Hāfī – 7. Abū cAbd Allāh al‑Hārith b. Asad al‑Muhāsibī – 8. Abū Sulaymān Dāwūd b. Nusayr al‑Tā‘ī – 9. Abū cAlī Shaqīq b. Ibrāhīm al‑Balkhī – 10. Abū Yazīd b. Tayfūr b. cĪsā al‑Bistāmī – 11. Abū Muhammad Sahl b. cAbd Allāh al‑Tustarī – 12. Abū Sulaymān cAbd al‑Rahmān b. cAtīya al‑Dārānī – 13. Abū cAbd al‑Rahmān Hātim b. cUnwān – 14. Abū Zakariyā Yahyā b. Mucādh al‑Rāzī al‑Wācizh – 15. Abū Hāmid Ahmad b. Khidrūya al‑Balkhī – 16. Abu‑‘l‑Hasan Ahmad b. Abī‑‘l‑Hawārī – 17. Abū Hafs cUmar b. Maslama al‑Haddād – 18. Abū Turāb cAskar b. Husayn al‑Nakhshabī – 19. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Khubayq – 20. Abū cAlī Ahmad b. cĀsim al‑Antākī – 21. Abu‑‘l‑Sarī Mansūr b. cAmmār – 22. Abū Sālih Hamdūn b. Ahmad b. cUmāra al‑Qssār – 23. Abu‑‘l‑Qāsim al‑Djunayd b. Muhammad – 24. Abū cUthmān Sacīd b. Ismācīl al‑Hīrī – 25. Abu‑‘l‑Husayn Ahmad b. Muhammad al‑Nūrī – 26. Abū cAbd Allāh Ahmad b. Yahyā al‑Djallā‘ – 27. Abū Muhammad Ruwaym b. Ahmad – 28. Abū cAbd Allāh Muhammad b. al‑Fadl al‑Balkhī – 29. Abū Bakr Ahmad b. Nasr al‑Zaqqāq al‑Kabīr – 30. Abū cAbd Allāh cAmr b. cUthmān al‑Makkī – 31. Samnūn b. Hamza – 32. Abū cUbayd al‑Busrī – 33. Abu‑‘l‑Fawāris Shāh b. Shudjāc al‑Kirmānī – 34. Yūsuf b. al‑Husayn – 35. Abū cAbd Allāh Muhammad b. cAlī al‑Tirmidhī – 36. Abū Bakr Muhammad b. cUmar al‑Warrāq al‑Tirmidhī – 37. Abū Sacīd Ahmad b. cIsā al‑Kharrāz – 38. Abū cAbd Allāh Muhammad b. Ismācīl al‑Maghribī – 39. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Muhammad b. Masrūq – 40. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Sahl al‑Isbahānī – 41. Abū Muhammad b. Muhammad al‑Husayn al‑Djurayrī – 42. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Sahl b. cAtā᾽ al‑Adamī – 43. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Ahmad al‑Khawwās – 44. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Muhammad al‑Kharrāz – 45. Abu‑‘l‑Hasan Bunān b. Muhammad al‑Hammāl – 46. Abū Hamza al‑Baghdādī al‑Bazzāz – 47. Abū Bakr Muhammad b. Mūsa‑‘l‑Wāsitī – 48. Abu‑‘l‑Hasan b. al‑Sā᾽igh – 49. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Dāwūd al‑Raqqī – 50. Mamshād al‑Dīnawarī – 51. Khayr al‑Nassādj – 52. Abū Hamza al‑Khurāsānī – 53. Abū Bakr Dulaf b. Djahdar al‑Shiblī – 54. Abū Muhammad cAbd al‑Allāh b. Muhammad al‑Murtacish – 55. Abū cAlī Ahmad b. Muhammad al‑Rūdhabārī – 56. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Munāzil – 57. Abū cAlī Muhammad b. cAbd al‑Wahhāb al‑Thaqafī – 58. Abu‑‘l‑Khayr al‑Aqtac – 59. Abū Bakr Muhammad b. cAlī al‑Kattānī – 60. Abū Yacqūb Ishāq b. Muhammad al‑Nahradjūrī – 61. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Muhammad al‑Muzayyin – 62. Abū cAlī b. al‑Kātib – 63. Muzhaffar al‑Qirmisīnī – 64. Abū Bakr cAbd Allāh b. Tāhir al‑cAbharī – 65. Abu‑‘l‑Husayn b. Bunān – 66. Abū Ishaq Ibrāhīm b. Shaybān al‑Qirmisīnī – 67. Abū Bakr al‑Husayn b. cAlī b. Yazdānyār – 68. Abū Sacīd b. al‑Acrābī – 69. Abū cAmr al‑Zadjdjādjī al‑Naysābūrī – 70. Abū Muhammad Djacfar b. Muhammad b. Nusayr – 71. Abu‑‘l‑cAbbās al‑Sayyārī – 72. Abū Bakr Muhammad b. Dāwūd al‑Dīnawarī – 73. Abū Bakr Muhammad cAbd Allāh b. Muhammad al‑Rāzī – 74. Abū cAmr Ismācīl b. Nudjayd – 75. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Ahmad b. Sahl al‑Būshandjī – 76. Abū cAbd Allāh Muhammad b. Khafīf al‑Shirāzī – 77. Abu‑‘l‑Husayn Bundar b. al‑Husayn al‑Shirāzī – 78. Abū Bakr al‑Tamastānī – 79. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Muhammad al‑Dīnawarī – 80. Abū cUthmān Sacīd b. Sallām al‑Maghribī – 81. Abu‑’l‑Qāsim Ibrāhīm b. Muhammad al‑Nasrābādhī – 82. Abu‑‘l‑Hasan b. Ibrāhīm al‑Husrī al‑Basrī – 83. Abū cAbd Allāh Ahmad b. cAtā᾽ al‑Rūdhabārī
⇑
1. Inledningsord
som handlar om denna vägs mästare
och det av deras levnadssätt och deras uttalanden
som pekar på förhärligandet av (den av Gud givna) rättsordningen.
Ni skall veta {må Gud den högste förbarma sig över er!} att de främsta bland muslimerna efter Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!}, som under sin tid inte benämnde sig själva med någon annan särskiljande benämning än den att vara följeslagare till Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} – ty det finns ingen förtjänst som står över denna – omtalas som Följeslagarna [al‑sahāba]. När nästa periods muslimer följde på den första benämndes de som följde Följeslagarna [al‑tābicūna] för Efterföljarna, och de såg häri detta som det allra noblaste kännetecknet. De som sedan kom efter Efterföljarna kallades De som följer Efterföljarna [ittibāc al‑tābicīna].‑{1}
Härefter uppstod skiljaktigheter mellan människorna, och klasskillnaderna började bli tydliga. Eliten bland folket, som hade den starkaste omsorgen om religionen, omnämndes som ”världsförsakarna” [zuhhād] och ”gudstjänarna” [cubbād]. Sedan dök nymodigheterna upp, och de olika fraktionerna började utmana varandra, och varje fraktion hävdade att <de verkliga> ”världsförsakarna” fanns <just> bland dem.‑{2}
Sedan urskilde sig eliten bland dem som följde Profetens goda exempel [sunna] – de som var observanta på varje andetag de tog visavi Gud den Allrahögste och bevarade sina hjärtan från försumlighetens missöden – genom beteckningen ”sufism”. Denna beteckning användes allmänt om dessa <sufi‑>äldste [al‑akābir] under de första två hundra åren av islam.‑{3}
Vi skall nu i detta kapitel nämna namnen på en grupp sufiska mästare [shuyūkh(1)] som hör till denna skara, alltifrån den första generationens mästare och fram till den allra senaste tidens mästare. Vi skall också {om Gud den Allrahögste vill} sammanfattningsvis nämna det av deras levnadshistorier och deras uttalanden som riktar uppmärksamheten på deras principer och deras beteenden.‑{4}
_________________________
1) Av singularformen ”shaykh” finns flera pluralformer, bl.a. shuyūkh och mashāyikh, av vilka al‑Qushayrī oftast använder den sistnämnda.
⇑
#1. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Adham b. Mansūr [d. 160/776‑77]
härstammade från Balkh {må Gud finna behag i honom!} och var av kunglig börd. En dag gav han sig ut på jakt och stötte då på en räv eller en hare, som han fortsatte att förfölja, när en röst ropade till honom: »O Ibrāhīm! Är det till detta du är skapt? Eller har du beordrats att göra det?» Därpå ropade rösten ännu en gång till honom från sadelbommen: »Vid Gud, inte är du skapt till detta! Och inte har du beordrats att göra det!» Därpå steg Ibrāhīm ned från sitt riddjur och träffade då på en av sin faders herdar, tog ullklädnaden som herden bar, drog den på sig och gav sin häst och allt han ägde till herden. Därefter begav han sig ut i öknen, besökte sedan Mekka – där han umgicks med Sufyān al‑Thawrī och Fudayl b. cIyād – och slutligen Syrien, där han avled.‑{1}
Han brukade äta vad hans händers arbete inbringade från skördearbete och bevakning av trädgårdsanläggningar och liknande.‑{2}
I öknen såg han en man som lärde honom Guds mäktigaste namn(1), och hädanefter bad han i det namnet. Så såg han al‑Khadir(2) {frid vare med honom!} som sade till honom: »Ja, min broder Dāwūd(3) har lärt dig Guds mäktigaste namn.»‑{3}
Sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} har förtäljt oss följande, och han hade hört det från Muhammad b. al‑Husayn b. al‑Khashshāb, som hört det från Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Muhammad al‑Misrī, som hört det från Abū Sacīd al‑Kharrāz, som hört det från Ibrāhīm b. Bashshār som hade sagt: »Jag umgicks med Ibrāhīm b. Adham och bad honom berätta för mig hur det hela började för hans del, och då nämnde han detta (händelsen i öknen).»‑{4}
Ibrāhīm b. Adham lade stor vikt vid gudaktigt leverne. Det berättas att han sade: »Tillred dig god mat! Och kom ihåg att det inte finns något att invända mot dig ifall du inte vakar om natten och inte fastar om dagen!»‑{5}
Det sägs också att hans vanligaste bön var: »O Gud! För mig bort från den vanvördiga olydnaden mot Dig och fram till den ärevördiga lydnaden mot Dig!»‑{6}
När man beklagade sig för Ibrāhīm b. Adham över att köttet var dyrt sade han: »Se då till att det blir billigt!», det vill säga: »Köp det inte!» Om detta sjöng han följande strof:
Om något är för dyrt för mig avstår jag från det!
Så därför är det allra billigaste det som är för dyrt <för mig>!‑{7}
Muhammad b. al‑Husayn {förbarme sig Gud den Allrahögste över honom!} förtäljde oss, att han hört från Mansūr b. cAbd Allāh något, som denne hört från Muhammad b. Hāmid, som hört det från Ahmad b. Khidrūya, som berättade att Ibrāhīm b. Adham angående det rituella varvet runt Kaba(4)<‑helgedomen> hade sagt: »Kom ihåg att du inte når upp till de frommas nivå förrän du passerat följande sex hinder:
[1] att du stängt den dörr som leder till en bekväm tillvaro och istället öppnat den som leder till en besvärlig;
[2] att du stängt den dörr som leder till upphöjelse och istället öppnat den som leder till förnedring;
[3] att du stängt den dörr som leder till avspänning och istället öppnat den som leder till anspänning;
[4] att du stängt den dörr som leder till sömn och istället öppnat den som leder till vakenhet;
[5] att du stängt den dörr som leder till rikedom och istället öppnat den som leder till fattigdom;
[6] att du stängt den dörr som leder till förväntan och istället öppnat den som leder till förberedelse för döden.»‑{8}
Ibrāhīm b. Adham höll uppsyn över en vingård när en soldat passerade förbi honom och sade: »Låt oss få smaka dessa druvor!» Ibrāhīm svarade: »Vingårdens ägare har inte gett mig order om det.» När soldaten då började slå honom med sin piska böjde Ibrāhīm ned huvudet och sade: »Var så god och slå ett huvud som länge nog varit olydigt mot Gud!» Då förlorade mannen sin kraft och gick därifrån.‑{9}
Sahl b. Ibrāhīm berättade följande: »Jag var tillsammans med Ibrāhīm b. Adham, men så blev jag sjuk, och då spenderade han sina besparingar på mig. När jag kvicknade till och fick tillbaks min aptit sålde han sin åsna och spenderade allt han fick för den på mig, och efter att ha återhämtat mig frågade jag honom ›O Ibrāhīm! Var är åsnan?‹, och han svarade ›Den har jag sålt‹. ›Vad skall jag då rida på?‹ sporde jag honom, och han svarade ›O broder! På min rygg!‹. Och så bar han mig tre etapper.»‑{10}
_________________________
1) ”Guds mäktigaste namn”: Gud har nittionio namn enligt islamisk tradition, men i islamisk mystik även ett hundrade namn som är dolt för vanliga människor men ibland uppenbaras av Gud för Hans utvalda.
2) ”al‑Khadir / al‑Khidr”: »Den Gröne»: en mytisk gestalt som identifieras med Moses följeslagare i Koranen 18:64 ff. (Ur Zetterstéens översättning: Och funno en av våra tjänare, som vi visat barmhärtighet och meddelat kunskap från oss. Och Mose sade till honom: »Får jag följa dig på det villkor, att du undervisar mig om sådant, som är rätt och varom du själv blivit undervisad?» Och han svarade: »Du kan förvisso aldrig hava tålamod med mig. Och huru skulle du kunna hava tålamod med det, som du icke fattat med din kunskap?» Då sade han: »Du skall finna mig tålig, om Gud vill, och jag skall icke sätta mig upp emot dig i någonting.» Han svarade: »Om du följer mig, så spörj mig ej om någonting, förrän jag yttrar någonting därom till dig!») al‑Khadir / al‑Khidr betraktas ömsom som en profet och ömsom som en gudsvän och förebild för sufier.
3) ”Dāwūd”: bibliske kung David men också en smord profet enligt islamisk tradition.
4) ”Kaba”: [kacba], den stora kub, i vilken en svart sten finns inmurad. Den står mitt i centralhelgedomen i Mekka, och runt den skall pilgrimen [al‑hādjdj] gå sju varv motsols i samband med pilgrimsfärden [al‑hadjdj] och då vidröra, eller helst kyssa, stenen, som enligt islamisk tradition gavs av ängeln Gabriel till Ismail.
⇑
#2. Abu‑‘l‑Fayd Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī [d. 245/860]
hette <egentligen> Thawbān b. Ibrāhīm men kallades också al‑Fayd b. Ibrāhīm. Hans fader var nubier. Dhu ‘l‑Nūn dog år 245 (år 860 A.D.). Han höjde sig över alla inom detta område (sufismen) och var enastående för sin tid vad gäller vetande, gudlighet, andlighet och uppförande.‑{1}
Man förtalade honom inför (kalifen) al‑Mutawakkil, som <därför> kallade honom till sig från Egypten. Då Dhu‑‘l‑Nūn nu trädde fram inför al‑Mutawakkil predikade han för honom så, att denne grät och skickade honom tillbaks till Egypten med högsta hedersbetygelser. När gudliga män omnämndes inför al‑Mutawakkil brukade han gråta och säga ›Skynda och nämn Dhu‑‘l‑Nūns namn när namnen på de gudliga omnämns!‹.‑{2}
Han var spenslig med rödlätt hy och bar mörkt skägg.‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Ahmad b. Muhammad berätta vad han hört från Sacīd b. cUthmān, som hört det från Dhu‑‘l‑Nūn, som hade sagt »Ett <bra> resonemang vilar på följande fyra grundprinciper: kärlek till det värdiga, förakt för det ovärdiga, efterföljelse av Uppenbarelsen [al‑tanzīl] och fruktan för förställning.»‑{4}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} berätta något han hört från Sacīd b. Ahmad b. Djacfar, som hört det från Muhammad b. Ahmad b. Sahl, som hört det från Sacīd b. cUthmān, som hade hört Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī säga följande: »Bland kännetecknen på den som älskar Gud den Allrahögste finns <följande>: efterföljelse av Guds älskade <Profet> {Gud välsigne och bevare honom!} i hans karaktärsegenskaper, hans handlingar, hans påbud och hans goda exempel(1).»‑{5}
Då Dhu‑‘l‑Nūn tillfrågades vem som kunde räknas som <hörande till> pöbeln svarade han ›Den som inte känner vägen till Gud och inte heller försöker lära känna den!‹.‑{6}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hört Abū Bakr Muhammad b. cAbd Allāh b. Shādhān berätta, att han hade hört Yūsuf b. al‑Husayn berätta: »Jag var en dag närvarande under en sammankomst med Dhu‑‘l‑Nūn då Sālim al‑Maghribī kom och frågade honom ›Vad var orsaken till din omvändelse, Abu‑‘l‑Fayd?‹, och han svarade ›Något underbart märkligt, som du inte kan fatta!‹. Han (Sālim) sade ›Vid Den du ber till, berätta då för mig!‹. Så Dhu‑‘l‑Nūn berättade <följande>: ›Jag ville lämna <storstaden> Misr(2) och ge mig ut till några av byarna på landet. På vägen dit sov jag ute i öknen, och då jag öppnade ögonen fick jag se en blind lärkunge som fallit ut ur sitt bo och ned på marken. Därpå sprack marken upp, och det uppstod två skålar i den, den ena av guld och den andra av silver. I den ena skålen fanns sesamfrön och i den andra vatten. Lärkan började äta ur den ena skålen och dricka ut den andra. Och jag sade ‘Det räcker! Jag har omvänt mig!’ Och sedan hängde jag på porten, tills Gud {mäktig och härlig är Han!} tog emot mig!‹.»‑{7}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta, att han hört cAlī b. cUmar al‑Hāfizh berätta, att han hört Ibn Rashīq berätta, att han hört Abū Dudjāna berätta, att han hade hört Dhu‑‘l‑Nūn säga ›Visheten bor inte i en mage full med mat‹.‑{8}
Dhu‑‘l‑Nūn blev tillfrågad om sin omvändelse, och han svarade då ›Den stora hopens omvändelse består i omvändelse från försyndelser – de utvaldas omvändelse består i omvändelse från försumlighet (i lydnad mot Gud)!‹.‑{9}
_________________________
1) ”Goda exempel”: här sunan, pluralformen av sunna = Profetens goda exempel.
2) ”Misr”: betecknade förr både landet Egypten och storstaden Misr, som också tidvis var huvudstad med beteckningen Misr al‑Fustāt eller bara al‑Fustāt, som numera motsvaras av Misr al‑qadīma (Gamla Kairo), medan Misr al‑djadīda (Nya Kairo) utgör den fashionabla förorten Heliopolis.
⇑
#3. Abū cAlī al‑Fudayl b. cIyād [d. 187/803]
kom från trakten av Marw i Khurāsān. Det sägs att han föddes i Samarkand, växte upp i Abīward och dog i Mekka i månaden Muharram år 187 (år 803 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta följande, som han hört från Abū Bakr Muhammad b. Djacfar, som hört det från al‑Hasan b. cAbd Allāh al‑cAskarī, som hört det från Ibn Akhī Abī Zurca, som hört det från Muhammad b. Ishāq b. Rāhūya, som hört det från Abū cAmmār, som hört det från al‑Fadl b. Mūsā, som hade berättat: »al‑Fudayl var en skurk som ägnade sig åt överfall av vägfarande mellan Abīward och Sarakhs. Orsaken till hans omvändelse var att han var förälskad i en flicka, och medan han höll på att klättra över muren som ledde till henne hörde han någon recitera ›Är det inte dags för dem som tror att de underkastar sina hjärtan ihågkallandet av Gud [dhikr allāh(1)] […]‹ (Koranen 57:16). Och han svarade ›Jo Herre, omedelbart!‹ och vände tillbaka. Natten fick honom att söka skydd på en ruinplats där det redan fanns en grupp människor. En av dem sade ›Vi ger oss iväg!‹, men andra sade ›Inte förrän vi vaknar upp i morgon bittida, ty Fudayl är ute på vägen och kommer att överfalla oss!‹. Då omvände sig Fudayl och gav dem sitt beskydd. Han vistades på denna helgade plats tills han dog.»‑{2}
al‑Fudayl b. cIyād sade: »När Gud älskar en tjänare ökar Han hans vånda, och om Han hatar en tjänare gör Han världen vidare för honom(2).»‑{3}
Ibn al‑Mubārak sade: »När al‑Fudayl dog hördes sorgen vida omkring.»‑{4}
al‑Fudayl sade: »Om hela världen och allt vad därtill hör lades inför mina fötter, och jag inte kunde stå till svars för den, skulle jag betrakta den som oren, precis som var och en av er betraktar kadavret som orent och som inte får vidröra er klädnad då ni passerar förbi det.»‑{5}
al‑Fydayl sade: »Jag svore hellre vid att ögontjäneri är mig kärare än jag svore vid att jag inte är behäftad med ögontjäneri.»‑{6}
al‑Fudayl sade: »Att upphöra med den goda gärningen på grund av <att> folk <ser mig> är hyckleri; att utföra goda gärningar på grund av <att> folk <ser mig> är avguderi.»‑{7}
Abū cAlī al‑Rāzī sade: »Jag umgicks med al‑Fudayl under trettio år och såg honom inte skratta eller le utom den dag då hans son cAlī dog. När jag talade med honom om detta sade han ›Om Gud önskar <att> något <skall ske>, så önskar jag det <också>!‹.»‑{8}
al‑Fudayl sade ›Ja, jag är sannerligen olydig mot Gud! Det märker jag genom hur min åsna och min tjänare beter sig <mot mig>!‹.‑{9}
_________________________
1) Om översättning av roten d∙k∙r och dess avledningsformer med ihågkalla och motsvarande avledningsformer, se al‑Qushayrī och min inledning till Tartīb al‑sulūk fī tarīq Allāh, 4. Att översätta dh∙k∙r ⇒ {17.–19.}.
2) Dvs. alienerar honom (tjänaren) från Honom genom hans (tjänarens) kärlek till världen.
⇑
#4. Abū Mahfūzh Macrūf b. Fayrūz al‑Karkhī [d. 200/815‑16]
var en av de stora sufimästarna och blev alltid bönhörd. Vid hans grav söker man tillfrisknande, och invånarna i Bagdad säger ›Macrūfs grav utgör ett väl beprövat motgift <vid ormbett>‹.‑{1}
Han var en av cAlī b. Mūsā al‑Ridās {må Gud finna behag i honom!} skyddslingar och dog år 200 (år 815‑16 A.D.) eller, sägs det också, år 201 (år 816‑17 A.D.). Han var Sarī al‑Saqatīs mästare och en dag sade han till honom (Sarī) ›Om det är något du behöver av Gud så besvärj Honom i mitt namn!‹.‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {förbarme sig Gud den Allrahögste över honom!} säga: »Macrūf al‑Karkhīs föräldrar var kristna och överlämnade Macrūf, <fortfarande> ett litet barn, till en uppfostrare <som de anlitade>. Uppfostraren brukade säga till honom ›Säg »Den tredje av tre»‹, men Macrūf sade ›Nej, Han är Den ende‹. En dag gav läraren honom ett hårt slag, och då flydde Macrūf. Hans föräldrar sade ›Give han återvänder till oss med vilken tro han än vill – vi kommer att samtycka med honom däri‹. Därpå antog han islam med hjälp av cAlī b. Mūsā al‑Ridā och återvände till sitt hem. Han knackade på porten, och man frågade ›Vem står vid porten?‹, och han svarade ›Macrūf!‹. Föräldrarna frågade med vilken tro han kom <tillbaks>, och han svarade ›Med den hanafītiska tron(1)‹. Då antog hans föräldrar islam.»‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū Bakr al‑Harbī säga, att han hade hörde Sarī al‑Saqatī säga: »Jag såg Macrūf al‑Karkhī i drömmen som om han stode under Tronen och att Gud {mäktig och härlig är Han!} säger till sina änglar ›Vem är detta?‹, och de svarar ›Det vet du, o Herre!‹. Han svarade ›Detta är Macrūf al‑Karkhī som är berusad av Min kärlek och endast kommer till sans genom mötet med Mig‹.»‑{4}
Macrūf sade: »En av Dāwūd al‑Tā‘īs följeslagare sade till mig ›Se upp så att du inte lämnar <den goda> gärningen, ty det är den som garanterar dig din Herres välbehag!‹ Då frågade jag ›Vad består detta <goda> handlande i?‹, och han svarade ›Att ständigt lyda sin Herre, att stå till tjänst åt dem som underkastat sig islam och att bistå dem med goda råd‹.»‑{5}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑Rāzī berätta, att han hört cAlī b. Muhammad al‑Dallāl berätta, att Muhammad b. al‑Husayn hade hört sin far berätta: »Jag såg Macrūf i drömmen efter hans död och sade till honom ›Vad har Gud gjort med dig?‹, och han svarade ›Han har förlåtit mig!‹. Jag sade då ›På grund av din askes och din gudfruktighet?‹, och han svarade ›Nej, utan genom att jag anammat Ibn al‑Sammāks förkunnelse, hållit fast vid fattigdomen och vid min kärlek till de fattiga‹.»‑{6}
Vad Ibn al‑Sammāks förmaning innebar, så berättade Macrūf <följande>: »Jag befann mig en gång i Kufa och stötte <där> på en man som kallades Ibn al‑Sammāk som predikade för folket. Under sitt tal sade han ›Den som totalt vänder sig bort från Gud, honom vänder sig också Gud helt och hållet bort ifrån. Men den som med sitt hjärta vänder sig mot Gud, honom vänder sig Gud emot med sin nåd och vänder alla människors ansikten mot honom. Den som förhåller sig ibland si och ibland så <i sin gudshängivenhet> kommer Gud någon gång att förbarma sig över‹. Hans tal föll rakt in i mitt hjärta och jag vände mig mot Gud den Allrahögste och lämnade allt som ålåg mig utom tjänandet av min mästare cAlī b. Mūsā al‑Ridā. Jag nämnde detta tal för min mästare, som sade ›Denna förkunnelse räcker för dig om du tar den till dig‹.» Denna berättelse förmedlade mig Muhammad b. al‑Husayn, som i Bagdad hört cAbd al‑Rahīm b. cAlī al‑Hāfizh berätta, att han hört Muhammad b. cUmar b. al‑Fadl berätta, att han hört cAlī b. cIsā berätta, att han hört Sarī al‑Saqatī berätta, att han hade hört Macrūf själv berätta detta.‑{7}
Då Macrūf låg sjuk inför döden sade man till honom ›Låt oss få veta din sista vilja!‹, och han svarade ›Ge bort min klädnad som allmosa, ty jag vill lämna Denna Världen lika naken som jag trädde in i den!‹.‑{8}
Macrūf passerade <en gång> en vattenförsäljare som utropade ›Förbarme sig Gud över den som dricker!‹. Själv fastade Macrūf men gick <ändå> fram och drack. Då frågade man honom ›Fastar inte du?‹, och han svarade ›Jovisst, men jag sätter mitt hopp till hans bönerop!‹.‑{9}
_________________________
1) ”Hanafītiska tron [al‑dīn al‑hanafī]”: en av de stora ortodoxa riktingarna inom islamisk rättslära och teologi som går tillbaks på Abū Hanīfa (81–150 A.H. / 700–767 A.D.); se också:
8. Dāwūd al‑Tā‘ī, not 2.
⇑
#5. Abu‑‘l‑Hasan Sarī b. al‑Mughallis al‑Saqatī [d. 251/865]
var morbror till al‑Djunayd och dennes lärare, och själv var han lärjunge till Macrūf al‑Karkhī. Han var en av sin tids mest enastående <personer> vad gäller gudligheten, de sublima <andliga> tillstånden(1) och enhetsbekännandets olika slags vetande(2).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta, att han hört cAbd Allāh b. cAlī al‑Tūsī berätta, att han hört Abū cAmr b. cAlwān berätta, att han hade hört Abu‑‘l‑cAbbās b. Masrūq berätta att al‑Sarī al‑Saqatī brukade idka handel på marknadsplatsen. En dag kom Macrūf al‑Karkhī – vars krets al‑Sarī tillhörde – till honom och hade ett föräldralöst barn med sig och sade: »Kläd denne föräldralöse!» Sarī sade: »Jag klädde honom då, och Macruf gladde sig därvid och sade ›Måtte Gud få dig att hata Denna Världen och befria dig från det du befinner dig i!‹. Därpå lämnade jag handelsboden, och inget är mig förhatligare än Denna Världen. Och allt som kommit mig till del har jag Macrūfs välsignelser att tacka för.»‑{2}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Aū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū cUmar al‑Anmātī säga, att han hade hört al‑Djunayd berätta ›Jag har inte sett någon ägna sig mer åt gudstjänst än Sarī, som uppnådde en ålder av nittioåtta år(3) och aldrig sågs ligga ned – utom då han var dödssjuk!‹.‑{3}
Det berättas om Sarī att han har sagt: »Sufism [tasawwuf] är en beteckning med tre betydelser: (1) en sufier vars inre ljus ej släcker hans gudsfruktans ljus; (2) en sufier som ej talar om en inre mening i ett vetande på sådant sätt att den upphäver den yttre meningen i Skriften [al‑kitāb] eller i Profetens goda exempel [sunna]; (3) en sufier som inte låter miraklerna få honom att riva sönder slöjorna till Guds förbud.» al‑Sarī dog år 257 (år 871 A.D.)(4).‑{4}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq berätta om al‑Djunayd {Gud förbarme sig över honom!} att denne hade sagt: »Sarī frågade mig en dag om kärleken [mahabba], och jag svarade ›En del människor säger att kärlek är samförstånd [muwāfaqa], andra säger att kärlek är altruism [īthār], andra åter definierar kärlek än si och än så‹. Då tog Sarī tag i huden på sin arm och drog i den, men den ville inte tänjas ut, varpå han sade ›Vid den Upphöjdes allmakt! Om jag säger att denna hud på grund av kärlek till Gud har torkat ut på detta armben, så talar jag förvisso sant!‹. Därpå svimmade han av, och hans ansikte rörde sig runt likt en skinande måne, varvid Sarīs hy(5) tycktes anta en rödaktig nyans.»‑{5}
Det berättas om Sarī att han sade: »Sedan trettio år tillbaka ber jag ständigt om förlåtelse för att vid ett tillfälle ha sagt ›Lov vare Gud!‹. Då frågade man, hur det kom sig, och han svarade ›En eldsvåda drabbade Bagdad, och en man kom mig till mötes och sade till mig ›Rädda din handelsbod!‹, och då sade jag ›Lov vare Gud!‹. Och sedan trettio år tillbaka är jag ångerfull över det jag sade, eftersom jag önskade mig själv bättre än det som drabbade andra troende!» cAbd Allāh b. Yūsuf berättade detta för mig och sade, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū Bakr al‑Harbī berätta, att han hade hört al‑Sarī berätta detta.‑{6}
Det berättas om Sarī att han sagt ›Jag tittar på min näsa alltsomoftast dagligen av rädsla för att den har blivit svart, eftersom jag fruktar att Gud gör mitt utseende svart på grund av det jag sysslar med‹.‑{7}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. al‑Husayn b. al‑Khashshāb säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hört al‑Djunayd säga att han hade hört al‑Sarī säga ›Jag känner till en genväg som leder till Paradiset‹ och då frågat honom ›Vilken?‹. Han svarade ›Du skall inte be någon om något, och du skall inte ta emot något från någon, och du skall inte äga något som du kan ge någon något av!‹.‑{8}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abū Nasr al‑Sarrādj al‑Tūsī säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hört al‑Djunayd säga, att han hade hört al‑Sarī säga ›Jag önskar dö i någon annan stad än i Bagdad‹. Man frågade honom då ›Varför detta?‹, och han svarade ›Jag är rädd för att min grav inte kommer att ta emot mig och att mina missgärningar kommer i dagen!‹.‑{9}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abu‑‘l‑Hasan b. cAbd Allāh al‑Fuwatī al‑Tarsūsī säga, att han hört al‑Djunayd säga, att han hade hört al‑Sarī säga ›O Gud! Hur mycket du än straffar mig med något, så straffa mig inte med beslöjningens vanära!‹.‑{10}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört al‑Djurayrī säga, att han hade hört al‑Djunayd säga: »En dag gick jag in till al‑Sarī al‑Saqatī, som stod och grät, och jag frågade honom ›Vad är det som får dig att gråta?‹, och han svarade ›I går kom min dotter(6) till mig och sade ‘O du min fader! Den här natten är het, så jag hänger upp det här vattenkruset här. Därpå somnade jag in och drömde att jag såg en slavinna av skönaste skapnad som just stigit ned från himmelen, och jag frågade <henne> ‘Vem tillhör du?’, och hon svarade ‘Den som inte dricker det avkylda vattnet som finns i vattenkruset!‹. Då tog jag vattenkruset och slog det mot marken, varvid det gick sönder.» al‑Djunayd sade: »Jag såg lerskärvorna, som han <själv> inte tog bort och inte rörde vid, tills jord och skräp hade utplånat spåren av dem.»‑{11}
_________________________
1) al‑ahwāl al‑sanīya.
2) culūm al‑tawhīd.
3) Knysh översätter passagen helt oförklarligt så här: ”I visited him for ninety-eight years without ever seeing him lying down […]”!
4) Enligt al‑Sulamī: år 251 [år 865], Tabāqat al‑sūfīya, ed. Pedersen s. 41.
5) I den arabiska texten står det endast: Sarī.
6) I den arabiska texten står det: <den unga> flickan [al‑sabīya].
⇑
#6. Abū Nasr Bishr b. al‑Hārith al‑Hāfī(1) [d. 227/841]
hade sina rötter i Marw men levde i Bagdad, där han dog, och var systerson till cAlī b. Khashram; han dog år 227 (år 841 A.D.) och var en inflytelserik person.‑{1}
Orsaken till hans omvändelse var den, att han träffade på en papperslapp på vägen där han gick. På denna papperslapp stod Guds namn {mäktig och härlig är Han!} skrivet, och den hade redan blivit ordentligt nedtrampad. Han tog upp den, köpte myskparfym för pengar han hade på sig, parfymerade papperslappen med mysk och stoppade in den i en murspringa. Sedan drömde han som om någon säger till honom ›O du Bishr! Du har gjort Mitt namn väldoftande, därför skall Jag göra ditt namn väldoftande i Denna Världen och i Den Kommande!‹.‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga: »Bishr gick förbi några personer som sade ›Den här mannen sover inte på hela natten och avbryter inte sin fasta mer än en gång var tredje dag‹. Då grät Bishr, och man sporde honom angående detta, och han svarade ›Jag kommer verkligen inte ihåg att jag har hållit mig vaken en hel natt eller att jag har fastat en <hel> dag utan att ha brutit fastan samma kväll. Men som en huldhets‑ och generositetsbevisning ingjuter Gud {lovad vare Han!} mer i hjärtana än vad människorna(2) gör‹. Därpå berättade han hur hans liv som omvänd hade börjat: hur det hade skett i enlighet med det som vi berättat.»‑{3}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī berätta, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑Rāzī berätta, att han hade hört cAbd al‑Rahmān b. Hātim berätta: »Det har kommit till min kännedom att Bishr b. al‑Hārith al‑Hāfī sade ›Jag såg Profeten {Gud välsigne och bevare honom!} i drömmen, och han sade till mig ‘O du Bishr! Vet du varför Gud har upphöjt dig bland dina samtida?’. Jag svarade ›O du Guds utsände! Nej, det vet jag inte‹. Han sade ›För att du efterföljer mitt goda exempel [sunnat‑ī], för att du tjänar de gudliga, för att du ger dina bröder vänliga förmaningsord och för att du älskar mina följeslagare och min familj: det är detta som fått dig att nå fram till de frommas led!‹.»‑{4}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husyan {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑Rāzī berätta, att han hade hörde Bilāl al‑Khawāss berätta: »Jag befann mig ute i israelernas öken då jag såg en man gå bredvid mig. Först blev jag förvånad över honom, sedan väcktes tanken hos mig att det <kanske> var al‑Khadir(3) {frid vare med honom!}, och jag sade till honom ›Vid Guds sanning! Vem är du?‹ Han svarade ›Din broder al‑Khadir‹, varpå jag sade till honom ›Jag skulle vilja fråga dig något‹. Han svarade ›Fråga!‹, och jag frågade ›Vad har du att säga om al‑Shāficī(4) {Gud förbarme sig över honom!}?‹. Han svarade ›Han hör till stöttepelarna‹. Och så frågade jag ›Vad har du att säga om Ahmad b. Hanbal(5) {må Gud finna behag i honom!}?‹, och han svarade ›En högst rättskaffens man‹. ›Och vad säger du om Bishr b. al‑Hārith al‑Hāfī?‹ <frågade jag>. Han svarade ›Efter honom har det inte följt någon lik honom‹. Jag sade ›Vad var det som gjorde att jag fick se dig?‹, och han svarade ›Din fromhet gentemot din moder‹(6).»‑{5}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {förbarme sig Gud den Allrahögste över honom!} säga: »Bishr al‑Hāfī kom till al‑Mucāfā b. cImrāns port och knackade på. Man frågade ›Vem är det?‹, och han svarade ”Barfota‑Bishr”(7). Då sade en liten flicka inifrån huset ›Om du köpte dig ett par sandaler för två dāniq‑mynt så skulle du slippa namnet ”Barfota”!‹.» Muhammad b. cAbd Allāh al‑Shirāzī underrättade mig om denna berättelse och sade, att cAbd al‑cAzīz b. al‑Fadl hade berättat den som sade, att Muhammad b. Sacīd berättat, att Muhammad b. cAbd Allāh berättat, att han hört cAbd Allāh al‑Mughāzilī berätta, att han hade hört Bishr al‑Hāfī omnämna denna anekdot. Jag hörde också Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört al‑Hadjdjādjī säga, att han hört al‑Mahāmilī säga, att han hört al‑Hasan al‑Musūhī säga, att han hade hört Bishr b. al‑Hārith förtälja denna anekdot.‑{6}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abu‑‘l‑Fadl al‑cAttār säga, att han hört Ahmad b. cAlī al‑Dimashqī säga, att Abū cAbd Allāh b. al‑Djalā‘ hade sagt till honom: »Jag iakttog Dhu‑‘l‑Nūn: hans kännetecken var <det otvetydiga> uttryckssättet [cibāra]. Jag iakttog Sahl: hans kännetecken var <den tvetydiga> anspelningen [ishāra]. Jag iakttog Bishr b. al‑Hārith: hans kännetecken var gudligheten [warac]. Man frågade honom då vem han stöttade sig mot, och han svarade ›Bishr b. al‑Hārith – han är ju vår mästare [ustādh]!‹.»‑{7}
Det berättas att Bishr al‑Hāfī under många år längtade efter bondbönor men aldrig åt några. Efter hans frånfälle såg man honom i drömmen och frågade honom ›Vad gjorde Gud med dig?‹, och han svarade: »Han förlät mig och sade ›Du som inte ätit – ät nu! Du som inte druckit – drick nu!‹.»‑{8}
Sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berättade, att cUbayd Allāh b. cUthmān b. Yahyā sade, att Abū cAmr b. al‑Sammāk sade, att Muhammad b. al‑cAbbās sade, att Abū Bakr b. Bint Mucāwiya hört Abū Bakr b. cAffān säga, att han hade hört Bishr b. al‑Hārith säga: »Sedan fyrtio år tillbaka har jag längtat efter stekt kött, men kostnaden för det har aldrig varit berättigad för mig(8).»‑{9}
Man frågade Bishr vad han åt till brödet, och han svarade ›Jag gör mig påmind om mitt välbefinnande och har det som tilltugg‹. Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} förtäljde oss detta och sade, att cUbayd Allāh b. cUthmān hade förtäljt honom det och sagt, att Abū cAmr b. al‑Sammāk hade förtäljt honom det och sagt, att cUmar b. Sa`īd hade förtäljt honom det och sagt, att Ibn Abū Dunyā hade förtäljt honom det och sagt, att en person hade frågat Bishr om det som berättats ovan.‑{10}
Bishr sade: »Det som är tillåtet [al‑halāl] medför aldrig någon överdrift.»‑{11}
Någon såg Bishr i drömmen och frågade honom ›Vad gjorde Gud med dig?‹. Han svarade: »Han gav mig förlåtelse, beviljade mig halva Paradiset och sade till mig ›O du Bishr! Om du så fölle ned på dina knän på glödande kol hade du ändå inte kunnat uppvisa tacksamhet nog för det som Jag för din skull låtit Mina tjänares hjärtan få del av!‹.»‑{12}
Bishr sade: »En person som älskar att vara känd bland folk upplever inte Den Kommande Världens sötma.»‑{13}
_________________________
1) Känd som ”Barfota‑Bishr” [al‑hāfī = ”den barfota”].
2) Singular i den arabiska texten: människan [al‑cabd].
3) ”al‑Khadir / al‑Khidr”: »Den Gröne», en mytisk gestalt som identifieras med Moses följeslagare i Koranen 18:64 ff. (Ur Zetterstéens översättning: Och Mose sade till honom: »Och funno en av våra tjänare, som vi visat barmhärtighet och meddelat kunskap från oss. Och Mose sade till honom: »Får jag följa dig på det villkor, att du undervisar mig om sådant, som är rätt och varom du själv blivit undervisad?» Och han svarade: »Du kan förvisso aldrig hava tålamod med mig. Och huru skulle du kunna hava tålamod med det, som du icke fattat med din kunskap?» Då sade han: »Du skall finna mig tålig, om Gud vill, och jag skall icke sätta mig upp emot dig i någonting.» Han svarade: »Om du följer mig, så spörj mig ej om någonting, förrän jag yttrar någonting därom till dig!») al‑Khadir / al‑Khidr betraktas ömsom som en profet och ömsom som en gudsvän och förebild för sufier.
4) al‑Shāficī, (150–204 A.H. / 767–820 A.D.), var grundare av en av de stora islamiska rättsskolorna, den shāficītiska, som al‑Qushayrī ju själv tillhörde och för vars tillhörighet han kom att kastas in i politico‑religiösa konflikter. al‑Qushayrī passar således här på att anföra en person som räknas som en av ortodoxa, sunnitiska, islams grundpelare, och befästa ”legitimiteten” av den form av islam han själv gjort sig till talesman för.
5) Ahmad b. Hanbal, (164–241 A.H. / 780–855 A.D.), framhöll vikten av att i allra möjligaste mån följa Profeten Muhammads goda exempel [sunna] och betraktas därför som en sträng traditionalist [sunnī]; al‑Qushayrī betraktade sig ju också som sunnimuslim (ortodox muslim) och understryker diskret här dess ”legitimitet”. Ibn Hanbal, som Ahmad b. Hanbal oftast kallas, var också rättslärare och grundade den hanbalītiska rättsskolan, vilken ofta kombineras med den shāficītiska.
6) Den sista meningen ”Jag sade …” saknas i cAbd al‑Halīm Mahmūd – Mahmūd b. al‑Sharīfs arabiska textutgåva från 1972–74, vilket Gramlich påpekar, Das Sendschreiben al‑Qušayrīs …, s. 44, not 38, så jag har här följt al‑Risāla al‑qushayrīya, 1–4 i två volymer. Damaskus s.a., s. 92.
7) Se not 1) ovan.
8) Ordagrant: dess pris (eller kostnad) har inte varit/stått rent / klart / tydligt / transparent för mig, eller: har aldrig varit motiverat för mig [mā safā lī thamanu‑hū]. Richard Gramlich, Das Sendschreiben al‑Qušayrīs …, s. 45, tolkar detta så: ”[…] das Geld dafür war für micht nicht in einwandfreier Weise zu haben.”, och Alexander Knysh, Al‑Qushayri’s Epistle on Sufism, s. 27, översätter med: […] yet I never could afford its price due to the lack of untainted money.”. Enligt dessa två översättare skulle pengarna alltså vara orena, medan jag uppfattar det så, att priset var ojust eller omotiverat. Bishr al‑Hāfīs uttalande påminner starkt om Ibn Adhams yttrande i samma ämne (1. {7}): »När man beklagade sig för Ibrāhīm b. Adham att köttet var dyrt sade han ›Se då till att det blir billigt!‹, det vill säga: ›Köp det inte!‹.»
⇑
#7. Abū cAbd Allāh al‑Hārith b. Asad al‑Muhāsibī [d. 243/857]
var unik för sin tid vad gäller vetande, gudlighet, uppträdande och det <mystika> tillståndet. Han härstammade från Basra och dog i Bagdad år 243 (år 857). Det sägs att han ärvde sjuttio tusen dirham efter sin far men inte ville ta något av dem, ty det sägs att hans far bekände sig till qadarīya‑läran(1), och därför menade han att det hörde till gudligheten att inte ta något av sitt arv. Han sade: »Berättelsen att Profeten {Gud välsigne och bevare honom!} sagt att människor av två olika konfessionsinriktningar [millatayn] inte ärver av varandra är helt riktig.»‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört al‑Husayn b. Yahyā säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hade hört Muhammad b. Masrūq säga ›al‑Hārith b. Asad al‑Muhāsibī dog utan en enda dirham, trots att hans far hade lämnat efter sig gårdar och egendomar till honom – men han tog inte något av det!‹.‑{2}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga ›När al‑Hārith al‑Muhāsibī sträckte ut sin hand mot mat, vars renhet var tveksam, brukade en blodåder spritta till i hans finger, och på så sätt hindrades han från <att ta av> den‹.‑{3}
Abū cAbd Allāh b. Khafīf sade: »Ta efter fem av våra sufimästare – de övriga kan ni lämna därhän! De fem är: al‑Hārith b. Asad al‑Muhāsibī, al‑Djunayd b. Muhammad, Abū Muhammad Ruwaym, Abu‑‘l‑cAbbās b. cAtā‘ och cAmr b. cUthmān al‑Makkī. Ty dessa fem har förenat vetandet [cilm] och <de mystika> sanningarna [haqā’iq](2).»‑{4}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh cAlī al‑Tūsī säga, att han hört Djacfar al‑Khuldī säga, att han hört Abū cUthmān al‑Baladī säga, att al‑Hārith al‑Muhāsibī hade sagt: »Den <människa> som bättrar på sitt inre medelst själviakttagelse [murāqaba] och uppriktighet [ikhlās], den människans yttre pryder Gud med <viljan till> den <inre> kampen [al‑mudjāhada] och efterlevandet av Profetens goda exempel [sunna].»‑{5}
Det berättas att al‑Djunayd sade: »En dag gick al‑Hārith al‑Muhāsibī förbi mig, och jag såg <då> spår av svält hos honom och sade ›O morbror! Kommer du in i huset och tar något att äta?‹, och han svarade ›Ja‹. Så jag gick in i huset och letade efter något att sätta fram åt honom. Det fanns lite mat i huset som jag fått från ett bröllopsfirande, så jag satte fram det till honom. Han tog en tugga och vände den runt i munnen gång på gång. Därpå stod han upp och kastade ut den i förstugan och gick sin väg. När jag några dagar efter detta såg honom frågade jag honom om detta, och han sade ›Jo, jag var utsvulten och ville glädja dig genom att äta och bevara ditt hjärta, men mellan mig och Gud {lovad vare Han!} finns ett tecken <som talar om> när Han inte tillåter mig äta mat som är <religiöst> tvivelaktig, så jag kunde inte svälja den. Varifrån hade du fått denna mat?‹. Jag sade, att jag hade fått den från ett grannhus efter en bröllopsfest, och sedan frågade jag ›Kommer du in idag?‹, och han svarade ›Ja‹. Jag satte <då> fram en torr brödbit till honom som vi hade hemma. Han åt <den>, och sedan sade han ›Om du sätter fram något till en fattigman [faqīr], så sätt fram sådant här till honom!‹.»‑{6}
_________________________
1) ”Qadarīya‑läran [al‑qadarīya]”: en tidig lära som betonade människans fria vilja, vars anhängare var heterodoxa, anti‑sunnī, i en del frågor och kritiserades starkt redan av Profeten Muhammads första följeslagare och av senare sunniter (al‑Qushayrī var ju sunnit!). De betraktas som föregångare till den mer kända varianten av fri‑vilja‑förespåkare, nämligen av muctazilīterna, al‑muctazila.
2) ”haqā’iq, pl. av haqīqa”: <mystik> sanning / verklighet / realitet.
⇑
#8. Abū Sulaymān Dāwūd b. Nusayr al‑Tā‘ī [d. 165/781]
var en betydelsefull person. Sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berättade, att Abū cAmr b. Matar sagt, att Muhammad b. al‑Musayyib sagt, att Ibn Khubayq sagt, att Yūsuf b. Sibāt hade sagt: »Dāwūd al‑Tā‘ī ärvde tjugo dinarer och spenderade dem under tjugo år.»‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga, att orsaken till Dāwūd al‑Tā‘īs asketism var följande: Han brukade passera genom Bagdad, och när han en dag gjorde så drev de som beredde väg för Humayd al‑Tūsī undan honom. Dāwūd vände sig då om, tittade på Humayd och sade ›Fy för en värld i vilken Humayd äger företräde framför Dig!‹. Och så stannade han hemma och började ägna sig åt askes och gudstjänst.‑{2}
I Bagdad hörde jag några fattigmän säga: »Orsaken till hans asketism var att han hörde en gråterska veklaga och säga ›På vilken av dina kinder syns förmultningen? Och vilket av dina ögon har då blivit en pöl?(1)‹.»‑{3}
Det säga också att orsaken till hans asketism var att han brukade umgås med Abū Hanīfa(2) {Gud förbarme sig över honom!}, som en dag sade till honom ›O du Abū Sulaymān! Beträffande instrumentet har vi blivit skickliga!‹. ›Vad återstår då?‹, frågade Dāwūd honom, och han svarade ›Tillämpningen av det!‹.‑{4}
Dāwūd sade: »Jag drevs till att söka avskildheten, så jag sade till mig själv(3) ›I den mån du <först kan> umgås med dem (Abū Hanīfa och hans krets) utan att uttala dig i någon fråga <går det bra>.‹ Ett år umgicks jag med dem, och uttalade mig inte i någon fråga. Ibland passerade en fråga mig, och jag kände starkare kamplust att diskutera den än den som törstar efter kallt vatten, men jag uttalade mig inte i saken.» Sedan blev hans liv som det blev.‑{5}
Det berättas att al‑Djunayd ”Åderlåtaren” åderlät Dāwūd al‑Tā‘ī, som gav honom en dinar. Man sade till honom ›Detta är slöseri!‹, och han svarade ›Den som inte är chevaleresk kan inte utöva någon gudstjänargärning!‹.‑{6}
Om natten brukade han säga ›O Gud! Din betydelse <för mig> upphäver Denna Världens bekymmer för mig och förhindrar mig att gå till sängs!‹.‑{7}
Jag hörde cAbd Allāh al‑Sūfī säga, att Muhammad b. Yūsuf sagt, att Sacīd b. cAmr sagt, att cAlī b. Harb al‑Mawsilī sagt, att Ismacīl b. Ziyād al‑Tā‘ī sagt, att en amma till Dāwūd al‑Tā‘ī <en gång> hade frågat honom ›Vill du inte ha <en kaka> bröd <till>?‹, och han hade svarat ›Mellan en tugga bröd och att sörpla i sig smulorna finns det tid att läsa femtio koranverser!‹.‑{8}
När Dāwūd gick hädan såg någon av de renhjärtade honom i drömmen, springande för fullt, så han frågade honom ›Vad är det med dig?‹, och han svarade ›Jag har nyss sluppit ut ur fängelset!‹. Vederbörande vaknade <då> upp ur sin dröm, och ett rop hördes från folket ›Dāwūd al‑Tā‘ī har dött!‹.‑{9}
En person bad honom ›Ge mig ett råd!‹, och han svarade honom ›De dödas armé väntar dig!‹.‑{10}
Någon besökte honom och såg ett vattenkrus stå <helt oskyddat> i solljuset och frågade honom ›Varför flyttar du inte in det i skuggan?‹. Han svarade ›När jag ställde ut det fanns det ingen sol, och jag skäms över att Gud ser mig gå på grund av något som min själ finner behag i!‹.‑{11}
När någon som besökte honom började titta på honom sade han ›Vet du inte att överdrivet tittande alltid varit avskytt precis som onödigt prat <också> alltid har avskytts?‹.‑{12}
cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī sade, att Abū Ishaq Ibrāhīm b. Muhammad b. Yahyā al‑Muzakkī sade, att Qāsim b. Ahmad hade hört Maymūn al‑Ghazzāl(ī)(4) säga, att Abu‑‘l‑Rabīc al‑Wāsitī hade sagt: »Jag sade till Dāwūd al‑Tā‘ī ›Ge mig ett råd!‹, och han svarade ›Avhåll dig från Denna Världen, gör döden till den måltid som bryter din fasta och fly människorna såsom du flyr rovdjuren!‹.»‑{13}
_________________________
1) Ordagrant: vilket av dina ögon har då flutit <bort> / smält <ihop> ?
2) Abū Hanīfa (död 150/767) grundade en av de mest kända och spridda rättsskolorna i islam, den hanafītiska rättsskolan, och var en vida känd teolog från Irak. Precis som Ibn Hanbal och al‑Shāficī ivrade också Abū Hanīfa för efterföljandet av Profeten Muhammads goda exempel [sunna] och blev en av förgrundsgestalterna för traditionstrogen [sunnī], ortodox islam; ett av al‑Qushayrīs syften med att författa al‑Risāla var ju just att knyta ihop sufismen med sunnitisk, ortodox islam.
3) Ordagrant: Min själ drev mig […], så jag sade till min själ […].
4) Richard Gramlich, som annars brukar belägga alla emendationer han gör, skriver helt kort i Das Sendschreiben al‑Qušayrīs …, s. 48, not 57: Statt al‑Ġazzālī lies: Ġazzāl. Både cAbd al‑Halīm Mahmūd – Mahmūd b. al‑Sharīfs arabiska textutgåva, Kairo 1972–74, och al‑Risāla al‑qushayrīya, Damaskus utan tryckår, skriver: al‑Ġazzālī.
⇑
#9. Abū cAlī Shaqīq b. Ibrāhīm al‑Balkhī [d. 194/809]
hör till de sufiska mästare som härstammade från Khurāsān, talade utförligt om gudstilliten [tawakkul], och var Hātim al‑Asamms mästare [ustādh].‑{1}
Följande sägs ha varit orsaken till hans omvändelse: Han var ett rikemansbarn och begav sig till turkarnas land för att bedriva handel. Och då hände detta: han gick in i en byggnad med avgudabilder och såg en person som passade upp avgudabilderna i det. Denna person hade rakat sitt huvud och sin mustasch och bar purpurfärgade kläder. Shaqīq sade till avgudadyrkaren ›Du har ju en Skapare som är levande, vetande och mäktig, så tillbed Honom och inte dessa avgudabilder, som varken kan skada eller gagna!‹. Då svarade avgudadyrkaren ›Om det är som du säger måste han väl vara mäktig nog att ge dig uppehälle i ditt eget land! Eller varför har du bemödat dig <att komma> ända hit för att idka handel?‹. Då vaknade Shaqīq upp och började <vandra> asketismens väg.‑{2}
Det sägs också att orsaken till hans asketism var, att han såg en slav som lekte och var glad under en period av uteblivet regn, under det att alla andra oroade sig däröver. Shaqīq sade ›Varför denna munterhet hos dig? Ser du inte den torka och regnbrist som drabbar folket?‹. Då svarade slaven ›Vad berör detta mig? Min herre äger ju en trofast by från vilken han får det vi behöver‹. Då vaknade Shaqīq och sade ›Om hans herre – som är en fattig varelse – äger en by och inte bekymrar sig om sitt uppehälle, hur kan det då anstå muslimen att bekymra sig om sitt uppehälle då hans Herre är rik?!‹.‑{3}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑Husayn b. Ahmad al‑cAttār al‑Balkhī säga, att han hört Ahmad b. Muhammad al‑Bukhārī säga, att Hātim al‑Asamm hade sagt: »Shaqīq b. Ibrāhīm var en välbärgad man och ett unglejon som umgicks med andra unglejon. cAlī b. cIsā b. Māhān var prins [amīr] i Balkh. Han älskade jakthundar men förlorade en av sina hundar och förtalade då en person genom att sprida ryktet att hunden var hos honom. Personen ifråga, som bodde i Shaqīqs grannskap, eftersöktes men flydde och steg in hos Shaqīq för att söka skydd. Då begav sig Shaqīq till prinsen och sade ›Låt honom gå! Hunden är hos mig, och jag skall lämna tillbaks den inom tre dagar‹. Då lät de honom vara, och Shaqīq gav sig av, bekymrad över vad han hade gjort. När tredje dagen kom var en av Shaqīqs goda vänner borta från Balkh men återvände denna dag. På vägen fann han en hund med ett halsband. Han tog hand om den och sade ›För honom till Shaqīq, ty han ägnar sig åt unglejonsporter. Så man förde hunden till Shaqīq, som tittade på den och såg att det var prinsens hund. Shaqīq blev glad däröver, förde hunden till prinsen och räddades så från sitt garantiåtagande. På så sätt ombesörjde Gud Shaqīqs uppvaknande, och han omvände sig från det han varit engagerad i och beträdde asketismens väg.»‑{4}
Det förtäljs att Hātim al‑Asamm sade: »Vi var tillsammans med Shaqīq på de främsta stridslinjerna och bekämpade turkarna. En dag såg vi inget annat än huvuden falla, lansar brytas och svärd krossas. Shaqīq sade då till mig ›Hur mår du denna dag, Hātim? Mår du på samma sätt som då din brud fördes in till dig på bröllopsnatten?‹. ›Nej, vid Gud!‹ svarade jag. Shaqīq sade ›Vid Gud! Själv mår jag däremot idag som jag gjorde den natten!‹. Därpå somnade han mellan stridslinjerna med skölden under sitt huvud så att jag kunde höra hans snarkande.»‑{5}
Shaqīq sade: »Om du vill lära känna en person så betänk vad Gud har lovat henne och vad människor har lovat henne och mot vilketdera hennes hjärta visar mest tillförlit.»‑{6}
Shaqīq sade: »En människas gudshängivenhet känns igen på tre saker: på det hon tar, på det hon avböjer och på det hon säger.»‑{7}
⇑
10. Abū Yazīd b. Tayfūr b. cīsā al‑Bistāmī(1) [d. 261/875]
hade en farfader som var magier (zoroastrier) men sedan omvände sig till Islam. De var tre bröder: Ādam, Tayfūr och cAlī – alla tre var asketer och gudstjänare, men störst av dem var Abū Yazīd vad gäller <det mystika> tillståndet [hāl]. Det sägs att han dog år 261 (år 875 A.D.), men år 234 (år 848‑49 A.D.) nämns också.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn säga {Gud förbarme sig över honom!}, att han hört Abu‑‘l‑Hasan al‑Fārisī säga, att han hört al‑Hasan b. cAlī säga, att Abū Yazīd tillfrågades ›Med hjälp av vad har du vunnit denna <mystika> insikt (gnosis) [macrifa]?‹. Han svarade ›Med hjälp av en hungrande buk och en bar kropp!‹.‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hört cAmmī al‑Bistāmī säga, att han hört sin fader säga, att han hade hört Abū Yazīd säga ›Jag jobbade med min egen <inre> kamp [mudjāhada] under trettio år men fann inget som var svårare för mig än <det religiösa> vetandet [cilm] och att rätta mig efter det. Vore det inte för åsiktsskillnaden bland dem som ägnar sig åt detta vetande [culamā’] hade jag kommit efter, men oliktänkandet bland dem som ägnar sig åt detta vetande är en välsignelse – utom då det gäller att skala <av> enhetsbekännandet [tawhīd] <på onödiga utläggningar>‹.‑{3}
Det sägs att Abū Yazīd inte lämnade Denna Världen förrän han hade lärt sig recitera hela Koranen utantill.‑{4}
Jag hörde Hātim al‑Sidjistānī säga, att Abū Nasr al‑Sarrādj sagt, att han hört Tayfūr al‑Bistāmī säga, att han hört den som är känd som cAmmī al‑Bistāmī säga, att han hade hört sin far säga »Abū Yazīd sade till mig ›Kom med oss, så går vi och tittar närmare på denne man som ger ut sig för att vara en gudsvän!‹ Det var en man som folk sökte upp och som var berömd på grund av sin asketism. Så vi gick till honom. Då han <därpå> lämnade sitt hus och gick till moskén spottade han i böneriktningen [qibla]. Men då gick Abū Yazīd sin väg och hälsade ej på honom utan sade ›Denne man är inte ens trogen en av Guds Utsändes {Gud välsigne och bevare honom} etikettsregler [ādāb], så hur skulle han då kunna vara betrodd vad gäller det han hävdar för sin egen del?‹.»‑{5}
Enligt samma sagesmän sade Abū Yazīd: »Jag funderade på att be Gud den Allrahögste att befria mig från omaket med mat och kvinnor men sade sedan till mig själv ›Hur skulle det kunna vara tillåtet för mig att be om detta då Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} inte bett Honom om det?‹. Så jag bad inte Honom om detta. Men sedan har Gud {lovad vare Gud den Allrahögste!} ändå befriat mig från omaket med kvinnor till den grad att jag inte bryr mig om huruvida det är en kvinna eller en vägg som står framför mig.»‑{6}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört al‑Hasan b. cAlī säga, att han hört cAmmī al‑Bistāmī säga, att han hade hört sin far säga: »Jag frågade Abū Yazīd hur det hela började för hans del och om hans asketism, och Abū Yazīd svarade ›Askesen äger ingen högre status‹. Då frågade jag ›Vad menar du med det?‹, och han svarade ›Jag utövade askes i tre dagar – på den fjärde dagen lämnade jag askesen. Första dagen bestod min askes i att ta avstånd från Denna Världen och allt vad däri finnes; andra dagen bestod askesen i att ta avstånd från Den Kommande Världen och allt vad däri finnes; tredje dagen bestod min askes i att ta avstånd från allt utom från Gud. Och när fjärde dagen kom – ja, då återstod inget annat för mig än Gud! Jag var helt hänryckt och hörde en röst säga ‘O Abū Yazīd! Tillsammans med Oss är du kraftlös’. Och jag svarade ›Det är just vad jag vill vara!‹. Och jag hörde en röst säga ‘Du har funnit(2)<Mig>!’, ‘Du har funnit <Mig>!’‹.»‑{7}
När Abū Yazīd tillfrågades ›Vad är det svåraste du har stött på under din färd mot Gud?‹, svarade han ›Det går inte att beskriva‹. Så han tillfrågades igen ›Vad är det lättaste din själ stött på hos dig själv?‹, och då svarade han ›Det går <däremot> bra att svara på! Jo, jag kallade min själ till en lydnadshandling, men hon hörsammade mig inte, så jag förvägrade henne vatten under ett år!‹.‑{8}
Abū Yazī sade: »Sedan trettio år förrättar jag min bön. Och detta är min grundinställning vid varje bön jag ber: att jag är som en zorastrier som vill kapa sitt midjebälte [zunnār](3).»‑{9}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh b. cAlī säga, att han hört Mūsā b. cIsā säga, att hans far hade sagt att Abū Yazīd sade: »Om ni tittar på en person som fått sådana mirakelgåvor att han kan stiga upp i luften, så låt er inte bli så bländade av detta att ni inte kan bedöma honom då det gäller det som är påbjudet [al‑amr] och det som är förbjudet [al‑nahy] och då det gäller hans iakttagande av de religiösa föreskrifterna [al‑hudūd] och uppfyllelsen av (den av Gud givna) rättsordningen [sharīca]!»‑{10}
cAmmī al‑Bistāmī förtäljde att hans fader hade sagt: »En kväll gick Abū Yazīd till sin eremitboning för att på den mur som omgav den ihågkalla Gud {lovad vare Han!} [li‑dhikr allāh](4)]. Han blev kvar ända tills morgonen utan att ha ihågkallat <Gud>. Jag frågade honom då angående detta, och han sade ›Jag erinrade mig [tadhakkartu] ett ord som kom över min tunga i min ungdomstid, och då skämdes jag att ihågkalla Honom {lovad vare Gud den Allrahögste!}!‹.»‑{11}
_________________________
1) ”al‑Bistāmī” har varit den vanligaste namnformen i religionshistoriska textböcker och allmänna uppslagsverk (och är så fortfarande på Wikipedia (sv.), på Wikipedia (eng.) och på Nationalencyklopedin). Efter viss tvekan har jag också fortsatt att vokalisera namnet som ”al‑Bistāmī” även om ”al‑Bastāmī” tycks vara den namnform som vinner alltmer terräng; men det är främst en akademisk fråga. Egentligen vore ”al‑Bestāmī” den korrekta vokaliseringen men translitterationsreglerna för arabiska vokaler tillåter bara a eller i eller u (jag har faktiskt sett varianten ”al‑Bustāmī” också).
Nisba‑namnet ”al‑Bistāmī” anger att namnet är relaterat till orten ”Bistām” (persiska: ”Bestām”) som ligger i provinsen Khurāsān. ”Abū Yazīd” dras på persiska oftast ihop till ”Bāyazīd”.
Eric Hermelins översättning av kapitlet om Abū Yazīd al‑Bistāmī i cAttārs Tadhkiratu’l‑awliyā’ finns att läsa i hans Tazkiratú’l‑awliyá – Vännernas minne, del I, ss. 259–322 ⇒ Abu Yazid ap. Attar, tr. Hermelin (1931) och tjänar också som ett utmärkt exempel på Hermelins översättningsstil.
Mer om Abū Yazīd al‑Bistāmī: se Tillägg till not 1) nedan.
2) ”Du har funnit”: wadjadta används här absolut, dvs. utan objekt; infinitiven betyder ”finna [ngt]”, men även ”erfara [ngt]” eller ”uppleva [ngt]”. För att översättningen skall bli meningsfull på svenska krävs en supplering, och jag har därför valt ”Mig”. Man skulle också kunna tänka sig ”det” eller ”något”, vilket jag dock finner mindre meningsfullt i detta sammanhang – men frågan är öppen.
3) ”midjebälte [zunnār]”: ett bälte som icke‑muslimer, som levde under islamisk jurisdiktion, fick bära som ett ”otrons bälte” för att visa sin tillhörighet till ett icke‑muslimskt samfund.
4) Dhikr‑bönen handlar det här om. Om översättning av roten d∙k∙r och dess avledningsformer med ihågkalla och motsvarande avledningsformer, se al‑Qushayrī och min inledning till Tartīb al‑sulūk fī tarīq Allāh, 4. Att översätta dh∙k∙r {⇒ 17.–19.}.
Tillägg till not 1): al‑Bistāmī har ägnats en hel del uppmärksamhet av västerländska forskare, framför allt genom sina djärva, extatiska, och oftast paradoxala, yttranden, som ibland påminner om zenbuddismens koan. Den arabiska terminus technicus är shath i singular med pluralformerna shathiyāt/shatahāt, extatiska, teopatiska yttranden. De har uppfattats som färgade av indisk (upanishadisk) mystik, en tes som framför allt Zaehner hävdade, medan Arberry kategoriskt försökte bestrida denna tes utan att kunna lägga fram definitiva motargument för att avgöra frågan till sin fördel. Julian Baldick torde med sin modererade ståndpunkt ha bringat balans mellan ytterligheterna i sin summering: »[…] acceptance of the thesis of an Indian influence on Abu Yazid; but rejection of Zaehner’s claim for a wider diffusion of Indian teachings through him.» (Baldick: Mystical Islam. An Introduction to Sufism, s. 37.). Robert Zaehner introducerade sin tes i uppsatsen Abū Yazīd of Bisṭām. A Turning‑Point in Islamic Mysticism (Indo‑Iranian Journal 1, 1957, ss. 286–301), och John Arberry svarade i Bistamiana (Bulletin of the School of Oriental and African Studies 1962, no.25, ss. 28–37).
Redan 1904 hade Ignaz Goldziher, utan att beröra de indiska ingredienserna i Abū Yazīds mystik, berört det buddistiska inflytandet på sufismen, speciellt den persiska sufismen i Khurāsān och österut: »The Sufi prophets did not learn Buddhist thoughts from written books. They did not translate the Tripitaka into Arabic or Persian. It was from life and by contact with professors of it that they became acquainted with the philosophy based on Buddha’s teaching. They saw the Buddhist monks before them, and found them to be men who were inclined to turn away from the vanities of this world, and who found in the ascetic life a higher level of existence. The Sufis also retired into monasteries of their own and developed the ideal of begging monks.» (The Influence of Buddhism upon Islam, s. 136 (Journal of the Royal School of Asiatic Studies, 1904, ss. 125–141 med exempel.)
al‑Qushayrī återger, naturligtvis, inte några av Abū Yazīds utmanande och gudsinspirerade satser, eftersom de befinner på oändligt avstånd från hans ortodoxa, sunnitiska form av sufism. (På samma sätt undvek ju al‑Qushayrī att anföra yttranden av Abū Sacīd al‑Khayr, som var en samtida landsman till honom och en excentrisk sufier som också gjort sig känd för extatiska yttranden.) Abū Yazīd‑yttranden finns bevarade, dels i spridda källor, dels nedtecknade i en större samling, upprättad av al‑Sahladjī (d. 476/1083): Nūr min kalimāt Abī Tayfūr, som cAbd al‑Rahmān Badawī publicerat i sin studie Shatahāt al‑sūfīya, Kairo 1949 / Kuwayt 1978. Stora delar av denna text, plus material från spridda källor, har översatts till franska av Abdelwahab Meddeb: Les dits de Bistami (shatahât), Paris 1989. Helmut Ritter översatte ett sjuttiotal Abū Yazīd‑yttranden i sin uppsats Die Aussprüche des Bāyezīd Bisṭāmī. Eine vorläufige Skizze. (Westöstliche Abhandlungen Rudolf Tschudi zum siebzigsten Geburtstag […]. Wiesbaden 1954, ss. 231–243). Carl Ernst har genomfört den förnämsta religionsvetenskapliga studien av fenomenet shath hittilldags genom sin monografi Words of Ecstasy in Sufism, Albany 1985.
I tillägg till den ovan nämnda litteraturen finns för den som ville fördjupa sig i studiet av Abū Yazīd utöver hans indiska tendenser följande litteratur: Roger Deladrière: Abū Yazīd al‑Bistāmī et son enseignement spirituel (Arabica 14, 1967) och Abdul Haq Ansari: Abū Yazīd al‑Bisṭāmī’s Description of the Mystical Experience (Hamdard Islamicus, vol. 6, Karachi 1983, ss. 25–55). Här finns ett större antal yttranden av Abū Yazīd översatta till svenska för första gången: Shatahāt / Sagt av och om al‑Bistāmī.
⇑
#11. Abū Muhammad Sahl b. cAbd Allāh al‑Tustarī(1) [d. 283/896 alt. 273/886‑87]
var ett föredöme för människorna – utan like i sina medmänskliga relationer och i gudlighet – och en undergörare. Han träffade Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī i Mekka det år han gav sig ut på pilgrimsfärden. Enligt en uppgift avled han år 283 (år 896 A.D.), enligt en annan år 273 (år 886‑87).‑{1}
Sahl sade: »Jag var bara tre år gammal och brukade vara uppe om natten för att se på när min morbroder Muhammad b. Sawwār, som alltid vakade om natten, förrättade rituell bön [salāh]. Ibland sade han till mig ›Sahl, gå och lägg dig! Du distraherar mitt hjärta!‹.»‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑Fath Yūsuf b. cUmar al‑Zāhid säga, att han hört cAbd Allāh b. cAbd al‑Hamīd säga, att han hört cUbayd Allāh b. Lu‘lu‘ säga, att han hört cUmar b. Wāsil al‑Basrī förtälja, att Sahl cAbd Allāh hade sagt: »Min morbroder sade en dag till mig ›Ihågkallar [d∙k∙r] du inte Gud, som skapat dig(2)?‹, och jag frågade ›Hur skall jag ihågkalla [d∙k∙r] Honom?‹. Han sade till mig ›Säg så här i ditt hjärta tre gånger, när du vänder dig runt i din <natt‑>dräkt, utan att därvid röra din tunga: ‘Gud är hos mig!’, ‘Gud vänder sin blick mot mig!’, ‘Gud vittnar om mig!’‹. Jag sade detta under tre nätter, och sedan lät jag honom få veta det, och han sade till mig ›Säg så sju gånger varje natt‹. Jag gjorde så och lät honom sedan få veta det, och han sade då till mig ›Säg så elva gånger varje natt‹. Jag gjorde så, och det jag sade fyllde mitt hjärta med sötma. Ett år hade gått då min morbroder sade till mig ›Bevara det jag undervisat dig om och var uthärdig däri tills du stiger ned i din grav, ty det kommer att gagna dig i Denna Världen och i Den Kommande Världen‹. Jag upphörde inte med detta under följande år, och jag fann en sötma i mitt innersta. Så sade min morbroder till mig en dag ›Vem finns, som Gud är hos och som Han riktar sin blick mot, som Han vitnar om, men som är olydig mot Honom? Ta dig i akt för olydnaden <Sahl>!‹.
Jag levde ett tillbakadraget liv, men så skickade de mig till koranskolan, och jag sade, att jag fruktade att min koncentration skulle splittras. Men man kom överens med läraren om att jag skulle gå till honom en timma <om dagen> för att få undervisning och sedan skulle jag återvända <hem>. Jag gick alltså till koranskolan, lärde mig Koranen utantill, och var då sex eller sju år gammal. Under den här perioden fastade jag, och min enda föda bestod av kornbröd tills jag var tolv år gammal. Vid tretton års ålder dök en fråga upp hos mig, så jag bad min familj skicka mig till Basra för att få ett svar på den. Jag kom till Basra och utfrågade där dem som ägnade sig åt vetande [culamā’]. Men ingen enda av dem kunde bota mig från någonting! Jag fortsatte därför till en person i cAbbādān vid namn Abū Habīb Hamza b. cAbd Allāh al‑cAbbādānī, ställde min fråga till honom – och han gav mig ett svar! Jag bodde hos honom en tid, tillgodogjorde mig hans ord och följde hans etikettsregler [ādāb]. Därefter begav jag mig tillbaks till Tustar. Jag inskränkte min föda till att man för en dirham inhandlade ett mått kornsäd till mig som man sedan malde och bakade bröd av åt mig. Vid nattens första gryningsljus frukosterade jag på en enda gnutta [ūqīya(3) <bröd>, utan salt eller pålägg, och det var allt. På så sätt räckte en dirham ett helt år för mig. Härnäst beslöt jag mig för att svälta under tre nätter och äta på den fjärde, sedan fem nätter <och äta på den sjätte>, sedan sju nätter <och äta på den åttonde>, sedan tjugofem nätter <och äta på den tjugosjätte>; jag höll på så i tjugo år. Sedan gav jag mig ut på vandring i stora världen under ett par år, återvände därefter till Tustar och brukade vaka hela natten.‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Baghdādī säga, att han hört Ibrāhīm b. Firās säga, att han hört Nasr b. Ahmad säga, att Sahl b. cAbd Allāh hade sagt: »Varje handling en människa utför utan efterföljelse <av någon förebild(4)> härrör från själens livsdrift – vare sig det handlar om lydnad eller olydnad – medan varje handling en människa utför i efterföljelse <av någon förebild> innebär en tuktan av själen.»‑{4}
_________________________
1) ”al‑Tustarī” indikerar att Sahl kom från staden Tustar, som är en arabisering av persiskans Shūshtar (EI2, IX, s. 512). Det grundläggande vetenskapliga arbetet om al‑Tustarī är Gerhard Böwerings monografi The Mystical Vision of Existence in Classical Islam. The Qur’ānic Hermeneutics of the Ṣūfī Sahl At‑Tustarī (d.283/896). Berlin–New York 1980. Denna gedigna studie sammanfattar Böwering klart och koncist i sin artikel om Sahl al‑Tustarī i EI2, VIII, 1995, ss. 840–841.
2) Det handlar här om dhikr‑bönen, och denna passage dokumenterar ett av de första försöken till systematisering av denna böne‑ och meditationsteknik, som skulle komma att få stor betydelse i sufismen.
Om översättning av roten d∙k∙r och dess avledningsformer med ihågkalla och motsvarande avledningsformer, se al‑Qushayrī och min inledning till Tartīb al‑sulūk fī tarīq Allāh, 4. Att översätta dh∙k∙r {⇒ 17.–19.}.
3) En ūqīya motsvarar knappt 34 gram, alltså en skiva bröd till frukost!
4) ”utan efterföljelse [bi‑ghayr iqtidā’]”: används här absolut, dvs. utan ackustivobjekt. Jag supplerar därför det neutrala ”någon förebild” men misstänker att al‑Qushayrī lämnar sunna, dvs. ”Profetens goda exempel”, underförstått.
⇑
#12. Abū Sulaymān cAbd al‑Rahmān b. cAtīya al‑Dārānī(1) [d. 215/830]
kom från Dārān(2), en av byarna kring Damaskus, och dog år 215 (år 830 A.D.). Jag hörde Muhammad al‑Husayn säga, att cAbd Allāh b. Muhammad al‑Rāzī sagt, att han hört Ishaq b. Ibrāhīm b. Abū Hassān säga, att han hört Ahmad b. Abu‑‘l‑Hawārī säga, att han hade hört Abū Sulaymān säga ›Den som gör gott om dagen belönas om natten, och den som gör gott om natten belönas om dagen. Om någon uppriktigt försöker lämna ett begär, så avleder Gud det från hans hjärta. Gud den Allrahögste är alltför ädel för att plåga ett hjärta med ett begär, som man vill lämna för Hans skull!‹.‑{1}
Enligt samma berättarkedja [isnād] sade han också: »När Denna Världen dväljes i ett hjärta förflyttar sig Den Kommande Världen bort från det.»‑{2}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört al‑Husayn b. Yahyā säga, att han hört Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hört al‑Djunayd säga, att Abū Sulaymān al‑Dārānī hade sagt: »Ibland hamnar något folkligt talesätt i mitt hjärta <och ligger där> några dagar, men <sedan> tar jag det till mig endast utifrån två välgrundade vittnen: Koranen och Profetens goda exempel [sunna].»‑{3}
Abū Sulaymān sade: »Den yppersta handling en människa kan utföra är att motsätta sig själens trängtan [hawan].»‑{4}
Han sade: »Varje ting har ett kännetecken, och tecknet på att man inte längre är väl mottagen (hos Gud) är att man slutat gråta.»‑{5}
Han sade: »Det finns ingenting som inte anfräts, och det som hjärtats ljus anfräts av är en full mage.»‑{6}
Han sade: »Allt som distraherar dig från Gud, såsom familj, pengar eller barn, är olycksbringande för dig.»‑{7}
Abū Sulaymān sade: »En kall natt befann jag mig i bönenischen (i moskén) och kylan besvärade mig, så jag gömde ena handen från kylan medan den andra var utsträckt <i bön>. Sedan somnade jag till och en röst ropade då till mig ›Abū Sulaymān! Vi har i din hand lagt det den sträckt ut sig mot. Hade den andra också varit framme, hade vi även lagt i den!‹. Då svor jag vid min själ att jag aldrig <mer> skulle be utan att båda mina händer skulle vara utsträckta, vare sig det rådde hetta eller kyla.»‑{8}
Abū Sulaymān sade: »Jag somnade bort från min litania‑bön [wird] en gång och se: då står jag där hos en av Paradisets skönheter [hawrā’] som säger till mig ›Du sover, och jag är redo för dig sedan femhundra år i kvinnogemaken!‹.»‑{9}
cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī sade, att Abū cAmr al‑Djūlāstī sagt, att Muhammad b. Ismācīl sagt, att Ahmad b. Abu‑‘l‑Hawārī hade sagt: »Jag gick in till Abū Sulaymān en dag. Han satt och grät, så jag frågade honom ›Vad är det som får dig att gråta?‹, och han sade ›Ahmad, varför skulle jag då inte gråta? När natten bryter in, när ögonen har slutits till sömn och varje älskare är ensam med sin älskade, när de som älskar Gud slagit sig ned på sina bönemattor(3) och deras tårar strömmar ned på deras kinder och droppar ned i deras bönenischer [mahārīb] och Den ärorike [al‑djalīl] {upphöjd och hög är Han!}, som övervakar <dem > från ovan, <då> ropar ut ‘O du Gabriel! Framför mina ögon finns de som finner behag i Mitt ord [kalām‑ī] och själsro i ihågkallandet av Mig [dhikr‑ī]. Dem övervakar Jag där de dragit sig tillbaks i ensamhet [fī khalawāti‑him], hör deras suckar och ser deras gråt. Varför ropar du inte, Gabriel, till dem ”Varför denna gråt?” Har ni sett en älskande plåga sin älskade? Hur skulle det passa sig att Jag straffar folk när natten faller på och de smickrar Mig? Jag svär vid Mig själv: Ja, när de kommer till Mig på Uppståndelsens Dag skall Jag avtäcka Mitt ädla ansikte för dem, så att de kan se på Mig och Jag på dem!’‹.»‑{10}
_________________________
1) Namnet på den by Abū Sulaymān kom ifrån har, förutom formen Dārān, även formerna Dārā och Dārayya, av vilka nisba‑formen blir dārā’ī. Dessa varianter med motsvarande återges i Ansārīs kommentar (al‑Risāla al‑qushayrīya, del I, s. 113).
I cAttārs persiska text står det Dārayya med nisba‑formen dārā’ī, och Eric Hermelin skriver därför helt korrekt al‑Dārā‘ī i sin översättning av kapitlet om Abū Sulaymān al‑Dārānī i cAttārs Tadhkiratu’l‑awliyā’, del II, ss. 25–40, i enlighet med sin persiska textförlaga (Tadkirat al‑awliyā’, ed. R. A. Nicholson, del I, s. 229 (1905–07). Richard Gramlich ger Abū Sulaymān nisba‑formen ”ad‑Dārānī” trots att han föredrar Dārayya som ortnamn efter att ha listat varianterna ovan (Das Sendschreiben al‑Qušayrīs …, s. 54, not nr. 79).
2) ”Dārān”: formerna Dārā och Dārayya förekommer också (se not 1).
3) ”när de som älskar Gud slagit sig ned på sina bönemattor”: ordagrant ”när kärlekens folk sträckt ut sina fötter” [wa’ftarasha ahl al‑mahabba aqdāmahum].
⇑
#13. Abū cAbd al‑Rahmān Hātim b. cUnwān(1) [d. 237/851‑52]
kallades också Hātim b. Yūsuf al‑Asamm och var en av de stora sufiska mästarna från Khurāsān. Han var lärjunge till Shaqīq och <var själv> lärare [ustādh] till Ahmad b. Khidrūya. Det sägs att han egentligen inte var döv [asamm] men att han hade satt dövörat till vid något tillfälle och därför kallades ”Den döve” [al‑asamm].‑{1}
Jag hörde mäster Abu‑‘l‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga ›En kvinna kom och ställde en fråga till Hātim. Och då hände det sig att ett ljud undslapp henne i denna situation så att hon skämdes. Men Hātim låtsades vara döv och sade ‘Tala högre!’. Kvinnan gladde sig härvid och sade ‘Han hörde inte ljudet!’. Så fick han för det mesta heta ”Den döve” [al‑asamm]‹.‑{2}
Sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berättade, att han hört Abū cAlī Sacīd b. Ahmad säga, att han hört sin far säga, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh säga, att han hört Khālī Muhammad b. al‑Layth säga, att han hört Hāmid al‑Laffāf säga, att han hade hört Hātim al‑Asamm säga ›Det går inte en morgon utan att Satan frågar mig ‘Vad äter du?’, ‘Vad klär du dig i?’, ‘Var bor du?’. Och jag svarar honom ‘Jag äter döden!’, Jag klär mig i liksvepningen!’ och ‘Jag bor i graven!’‹.‑{3}
Enligt samma källor tillfrågades han också ›Finns det ingenting du önskar?‹, och han svarade ›Jag önskar att dagens välbefinnande varar ända till kvällen‹, varpå man frågade honom ›Innebär då inte alla dagar ett välbefinnande?‹, och han genmälde ›Ett välbefinnande för mig under en dag består i att jag inte är olydig mot Gud under hela den dagen!‹.‑{4}
Det berättas att Hātim al‑Asamm sade: »Jag deltog i ett krigståg där någon fick tag i mig och fick ned mig liggande <på marken>, beredd att skära halsen av mig. Men mitt hjärta förhöll sig oberört därvid, och jag funderade snarare över vad Gud den Allrahögste ville säga mig genom detta. Medan han (krigaren) söker få fram sin dolk från höftsidan träffar emellertid en pil honom som dödar honom – och vips försvinner. Så jag vältrade undan honom från mig och reste mig upp!»‑{5}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī säga, att han hört Abū Nasr Mansūr b. Muhammad Ibrāhīm al‑Faqīh säga, att han hört Abū Muhammad Djacfar b. Muhammad b. Nusayr säga, att han hade hört berättas att Hātim sagt ›Den som inträder i vår skola [madhhab] må tillägna sig <följande> fyra egenskaper, som döden äger: 1) en död som är vit – det är att svälta, 2) en död som är svart – det är att uthärda folks förakt, 3) en död som är röd – det är att handla fri från besudling visavi driften och 4) en död som är grön – det är att lappa traskläderna om och om igen.»‑{6}
_________________________
1) ”cUlwān” förekommer som variant till ”cUnwān”.
⇑
#14. Abū Zakariyā Yahyā b. Mucādh al‑Rāzī al‑Wācizh [d. 258/871‑72]
var på sin tid ensam i sitt slag. Han talade särskilt om hoppet och om <den mystika> insikten [macrifa]; han drog bort till Balkh och stannade där en <längre> tid för att sedan återvända till Naysābūr, där han dog år 258 (år 871‑72 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh b. Muhammad b. Ahmad b. Hamdān al‑cUkbārī säga, att han hört Ahmad b. Muhammad b. al‑Sarī säga, att han hört Ahmad b. cIsā säga, att han hört Yahyā b. Mucādh säga ›Hur skall den som inte äger någon gudlighet kunna avstå från något?! Håll dig <först> i gudlighet borta från det som inte är ditt – avstå sedan från det som är ditt!‹.‑{2}
Enligt samma berättarkedja [isnād] hade han sagt: »För botgörarna är hungern en prövning, för asketerna är hungern ett tyglande <av sina önskningar>, och för de trofasta är hungern en hedersbetygelse.»‑{3}
Yahyā sade: »Att glida bort [fawt] <från Gud> är värre än att dö, ty bortglidandet innebär att vara avskuren från Den <ende> verklige [al‑haqq(1)] medan att dö innebär att vara avskuren från Skapelsen.»‑{4}
Yahyā sade: »Askesen utgörs av <följande> tre saker: torftighet, avskildhet [khalwa] och hunger.»‑{5}
Yahyā sade: »Du kan inte bereda din själ en högre vinning än den, att du i varje stund sysselsätter den med sådant som är lämpligt för den!»‑{6}
Det berättas, att Yahyā i Balkh diskuterade varför rikedom är att föredraga framför fattigdom och att man då gav honom tretusen dirham, varvid en av sufimästarna sade ›Må Allāh ej skänka honom välsignelse genom dessa pengar!‹. När han sedan var på väg till<‑baks> till Naysābūr blev han överfallen av en rövare, som tog dessa pengar ifrån honom.‑{7}
cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī berättade för oss, att Abu‑‘l‑Qāsim cAbd al‑Allāh b. al‑Husayn b. Bālūya al‑Sūfī sagt, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑Rāzī säga, att han hört al‑Husayn b. cAllūya säga, att han hade hört Yahyā b. Mucādh al‑Rāzī säga ›Gud river inför allas ögon sönder dens beslöjning som i sitt inre är trolös mot Honom‹.‑{8}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf säga, att han hört Abu‑‘l‑Husayn Muhammad b. cAbd al‑cAzīz al‑Mucadhdhin säga, att han hört Muhammad b. Muhammad al‑Djurdjānī säga, att han hört cAlī b. Muhammad säga, att han hört Yahyā b. Mucādh al‑Rāzī säga ›Att de ondskefulla går i borgen för din trovärdighet är en belastning för dig, och deras kärlek till dig är en vanära för dig! Det är helt och hållet utan vikt och värde för dig om någon behöver dig!‹.‑{9}
_________________________
1) ”al‑haqq”: haqq har som substantiv grundbetydelsen ”sanning”, ”sannhet”, ”riktighet” och som adjektiv ”sann”, ”äkta”, ”verklig”, ”rätt”, ”autentisk”. al‑haqq är ett gudsattribut som oftast lämnas oöversatt eller som återges med ”Gud”. Jag väljer att försöka översätta det och återger det alltså med ”Den <ende> verklige”, i vilket jag också inkluderar betydelsen ”Den yttersta verkligheten”.
⇑
#15. Abū Hāmid Ahmad b. Khidrūya al‑Balkhī [d. 240/854‑55]
var en av Khurāsāns stora sufimästare, umgicks med Abū Turāb al‑Nakhshābī och anlände till Naysābūr, där han besökte Abū Hafs. Sedan begav han sig till Bistām för att besöka Abū Yazīd. Han nådde mycket långt i ädelmodighet(1) [futūwa].‑{1}
Abū Hafs sade: »Jag har inte sett någon starkare i sin <andliga> strävan [hamm] och ingen ärligare beträffande sitt <mystika> tillstånd [hāl] än Ahmad b. Khidrūya.»‑{2}
Abū Yazīd <al‑Bistāmī> brukade säga ›Ahmad är vår lärare [ustādh]‹.‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hade hört Muhammad b. Hāmid säga: »Jag satt vid Ahmad b. Khidrūyas dödsbädd – Ahmad var då nittiofem år gammal – då en av hans följeslagare ställde en fråga till honom, varvid Ahmad grät och sade ›Min käre son! Det finns en port som jag har bultat på sedan nittiofem år tillbaka, och den håller nu på att öppnas för mig, men jag vet inte om den öppnas för lycka eller för olycka. Varifrån skall jag hinna finna tid för svar?‹. Min sagesman berättade, att Ahmad var skyldig sjuhundra dinarer och att hans fordringsägare befann sig där hos honom. Ahmad tittade på dem och sade ›O min Gud! Du har bestämt att säkerheterna skall utgöra garantin för pengarnas ägare, och nu berövar Du dem deras garanti! Så vittna nu för mig!‹. Medan han sade detta knackade någon på dörren och sade ›Var finns Ahmads fordringsägare?‹. Och så löste han Ahmad från hans skulder – och strax därpå lämnade hans <sista> ande[‑tag] honom. Han dog {Gud förbarme sig över honom!} år 240 (år 854‑55 A.D.).»‑{4}
Ahmad b. Khidrūya sade också: »Det finns ingen sömn så tung som försumligheten och inget slaveri så förtryckande som driften. Om inte försumligheten tyngde ned dig skulle inte driften få övertag över dig!»‑{5}
_________________________
1) ”ädelmodighet”: det arabiska ordet futūwa översätts oftast med ”chivalry” på engelska, ”chevalerie” på franska och ”Ritterlichkeit” på tyska (Richard Gramlich översätter här med ”Jungmannestugend” och på andra ställen med ”Jungmannentum”). För att undvika konnotationer av traditionell ridderlighet på svenska har jag valt att översätta futūwa med ”ädelmodighet” som inkluderar ”att uppträda ädelt/visa ett ädelt sinnelag” och ”att uppträda modigt”, en översättning som bäst motsvarar termens användning inom sufismen, där den har fått sin alldeles speciella innebörd, fjärran från de institutionaliserade ridderskapsidealen med tillhörande yttre attribut fast med bibehållandet av de etiska riddaridealen.
Det abstrakta substantivet futūwa återfinns inte i det arabiska ordförrådet vid islams början utan är en nybildning till det arabiska ordet fatan, som betyder ”yngling”, ”ung man”, ”junker”, och som dyker upp först under 200‑/800‑talet. Ordet fatan förekommer ofta i den gammalarabiska diktningen, där det utöver sin grundbetydelse betecknar den ädling som äger det gamla arabsamhällets huvuddygder såsom generositet och gästvänlighet men också mod och tapperhet i sin stridsvillighet för stammen. Det är detta förislamiska komplex av dygder som ligger i nybildningen futūwa, när begreppet senare vidareutvecklas i olika riktningar, av vilka sufismen är en.
Här är inte platsen att gå in på dessa olika utvecklingslinjer, men vad gäller sufismen så utvecklade sufierna futūwa‑begreppet vidare till den grad att de inte endast uppfattade futūwa som altruism (ithār) i största allmänhet utan gick så långt, att de däri även inkluderade inte bara den etiska hållningen att en medmänniska äger företräde framför dem själv, speciellt när det rör sig om dem som är svagare än de själva, utan även den mer extrema form som kräver att den egna personen skall stå tillbaks inte bara för medmänniskan utan även för fienden. (F. Taeschner: Zünfte und Bruderschaften im Islam. Texte zur Geschichte der Futuwwa. Zürich/München 1979, s. 13, ss. 18–19.)
Sufierna kunde också belägga detta sitt ädelmodighetsideal genom hänvisningar till Koranen, i vilken det förekommer många passager där ordet fatan med avledningsformer förekommer, t.ex. 12:30, 12:36, 12:62, 18:10, 18:13, 18:60, 21:60.
al‑Qushayrī har själv följande att säga om futūwa: »Grunden för ädelmodighet [futūwa] är att gudstjänaren alltid är rask i att tjäna den andres sak. […] Du skall veta att ett av ädelmodighetens [futūwa] villkor är att dölja sina vänners fel, särkilt deras, som väcker skadeglädje bland deras fiender.»
al‑Sulamī, som var en av al‑Qushayrīs huvudlärare och utgör en av hans främsta källor, har författat en liten traktat om futūwa och skriver, efter att ha blivit tillfrågad om futūwa: »Du skall veta att ädelmodighet [futūwa] innebär att följa föreskrifterna för fullkomlig hängivenhet, att lämna allt ont, att i handling och i tanke eftersträva ett gott uppträdande, antingen du blir sedd eller ej […].» (al‑Sulamīs skrift om det sufiska ädelmodighetsidealet, Kitāb al‑futūwa (ed. F. Taeschner i Studia orientalia Joanni Pedersen, Copenhagen 1953, ss. 140–153), föreligger i engelsk översättning av Sheikh Tosun Bayrak al‑Jerrahi al‑Halveti: The Book of Sufi Chivalry. London/The Hague 1983.)
I en annan skrift, som också behandlar futūwa, berättar al‑Sulamī, att någon som fick frågan på vem ädelmodighet [futūwa] passade in på då hade svarat: »Den person som äger Ādāms försyndelseånger, Nūhs godhet, Ibrāhīms trofasthet, Ismācīls sanningsfullhet, Mūsās uppriktighet, Uyūbs tålamod, Dāwuds känslosamhet, Muhammads {Gud välsigne och bevare honom!} frikostighet, Abū Bakrs misskundsamhet, cUmars beskyddande, cUthmāns blygsamhet och cAlīs vetande – men som ändå, trots allt detta, förringar sig själv och ringaktar allt som finns hos honom själv, och i vars hjärta ingen tanke uppstår om att han själv är någonting […] och att han ser sin själs brister jämte tillkortakommandet i sina egna handlingar och att han ser sina bröders förträfflighet överflyglar honom i alla lägen.» (Risāla al‑malāmatīya, ed. A. cAffīfī: al‑Malāmatīya wa’l‑ṣūfīya wa‑ahl al‑futūwa, Kairo 1364/1945, ss. 92–93.)
⇑
#16. Abu‑‘l‑Hasan Ahmad b. Abi‑‘l‑Hawārī [d. 230/844‑45]
härstammade från Damaskus och umgicks med Abū Sulaymān al‑Dārānī och <många> andra; han avled år 230 (år 844‑45 A.D.). al‑Djunayd brukade säga att Ahmad b. Abi‑‘l‑Hawārī var Syriens väldoft (1).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd Allāh al‑Rahmān al‑Sulamī säga, att han hört Abū Ahmad al‑Hāfizh säga, att han hört Sacīd b. cAbd al‑cAzīz al‑Halabī säga, att han hört Ahmad b. Abi‑‘l‑Hawārī säga ›Gud driver visshetens och avsägelsens ljus ut ur dens hjärta som med längtan och kärlek vänder sin blick mot Denna Världen‹.‑{2}
Enligt samma berättarkedja [isnād] sade han: »Dens gärning är värdelös som utför den utan att följa Guds Utsändes goda exempel [sunna] {Gud välsigne och bevare honom!}.»‑{3}
Enligt samma berättarkedja [isnād] sade Ahmad b. Abi‑‘l‑Hawārī också: »Den mest gagneliga gråten är den där gudstjänaren gråter över de tillfällen som gått honom förbi istället för över de tillfällen då han inte har blivit villfaren.»‑{4}
Ahmad sade: »Gud prövar inte en människa med något värre än försumlighet och förstockelse.»‑{5}
_________________________
1) ”väldoft”: rayhān, ocimum basilicum, som är namnet på kryddörten basilika.
⇑
#17. Abū Hafs cUmar b. Maslama al‑Haddād(1) [d. efter 260/870]
kom från en by vid namn Kūrābādh, som låg vid en av <stads‑>portarna in till staden Naysābūr på vägen mot Bukhārā. Han var en av <sufismens> ledare [a‘imma(2)] och överhuvuden [sāda(3)] <i Khurāsān>. Han dog någon gång efter år 260 (år 870 A.D.).‑{1}
Abū Hafs sade: »Synderna är otrons kurir precis som febern är dödens kurir.»‑{2}
Och Abū Hafs sade: »Om du ser en novis som gillar <den extatiska> musikseansen [samāc], så skall du veta, att det <fortfarande> finns en rest av lättjefullhet i honom.»‑{3}
Och han sade: »En god yttre hållning [adab] är tecken på en god inre hållning [adab].»‑{4}
Och han sade: ”Ädelmodighet [futūwa(4)] består i man verkar för rättvisa och avstår från att utkräva rättvisa för egen del (hämnd).‑{5}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abu‑‘l‑Hasan Muhammad b. Mūsā säga, att han hört Abū cAlī al‑Thaqafī säga, att Abū Hafs brukade säga ›Den som inte ständigt stämmer av sina handlingar och sina < mystika> tillstånd [ahwāl] mot Skriften och mot Profetens goda exempel [sunna] och ej misstror sina <mystika> ingivelser [khawātir], den personen tas inte upp i förteckningen över <bemärkta> män [ridjāl]‹.‑{6}
_________________________
1) Som varianter till namnet cUmar b. Maslama finns: cAmr b. Salm och cAmr b. Aslam.
2) a‘imma: pluralformen av imām, som vanligtvis betyder ”imam”, ”böneledare” kan även, som här, betyda ”ledare”, ”mästare”.
3) sāda: pluralformen av sayyid ”herre”, ”huvudman”, ”överhuvud”, ”hövding”.
4) se not 1 till 15. Ahmad b. Khidrūya, not 1.
⇑
#18. Abū Turāb cAskar b. Husayn al‑Nakhshabī [d. 245/859]
umgicks med Hātim al‑Asamm och Abū Hātim al‑cAttār al‑Basrī(1). Han dog år 245 (år 859 A.D.). Det sägs att han dog i öknen, söndersliten av vilda djur.‑{1}
Ibn al‑Djallā‘ sade: »Jag umgicks med sexhundra sufiska mästare men träffade bland dem bara på fyra utan motstycke, och av dessa var Abū Turāb al‑Nakhshabī den främste.»‑{2}
Abū Turāb sade: »Den fattiges föda är vad han finner, hans kläder är vad han skyler sig med, hans viloplats är där han slår sig ner.»‑{3}
Och Abū Turāb sade: »Då tjänaren är uppriktig i sin handling förnimmer han dess sötma, innan han utför den. Om han <också> är ärlig under sin handling finner han <även> dess sötma och välsmaklighet <samtidigt> som han utför den.»‑{4}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört sin morfader Ismacīl b. Nudjayd säga ›När Abū Turāb såg något hos sina anhängare som han hatade brukade han öka sin självövervinnelse och förnya sin omvändelse och säga ‘Genom mitt dåliga exempel har de förts dithän, dit de har förts, ty Gud {mäktig och härlig är Han!} säger: »[…] Nej, Gud ändrar inte det som finns hos folk förrän de ändrar det som finns hos dem själva […]»(2)‘ (Koranen 13:11)‹.‑{5}
Han (Ibn Nudjayd) sade, att han också hade hört honom <Abū Turāb> säga till sina anhängare: »Den av er som har klätt sig i trasrock är nu en tiggare(3); och den som har slagit sig ned i ett sufikonvent [khānqāh] eller i en moské är nu en tiggare; och den som läser Koranen <lågmält> ur en avskrift <för egen del>, eller <högt> för att folk skall lyssna, han är nu en tiggare.»‑{6}
Han (al‑Sulamī) sade, att han hört honom <Ibn Nudjayd> säga, att han hade hört Abū Turāb säga ›Mellan mig och Gud finns det en överenskommelse om att jag inte skall sträcka fram min hand mot det som är förbjudet – om jag <ändå> gör det, når inte min hand det!‹.‑{7}
En dag tittade Abū Turāb på en av sina sufielever, som just sträckte fram handen mot ett vattenmelonskal efter att ha svultit i tre dagar. Abū Turāb sade till honom: »Jaså, du sträcker dig efter en vattenmelon? Sufismen [tasawwuf] passar dig inte – håll dig till basaren!»‑{8}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Baghdādī säga, att han hört Abū cAbd Allāh al‑Fārisī säga, att han hört Abu‑‘l‑Husayn al‑Rāzī säga, att han hört Yūsuf b. al‑Husayn säga, att han hade hört Abū Turāb al‑Nakhshabī: »Min själ har aldrig begärt något av mig, förutom en enda gång: den enda gången befann jag mig i öknen, då den begärde bröd och ägg av mig. Jag vek då av från vägen och gick in till en liten by. En man sprang fram, tog tag i mig och sade ›Han här var tillsammans med rövarna!‹. De fällde mig till marken och slog mig med sjuttio plankslag. Då kom en man fram till oss som var en sufier och utropade och sade ›Ve er! Det är ju Abū Turāb al‑Nakhshabī!‹. Då befriade de mig och bad mig om förlåtelse, och mannen (som hade pekat ur mig) tog mig med till sin bostad och satte fram bröd och ägg åt mig. Då tänkte jag ›Ät dem nu efter dessa sjuttio slag!‹.»‑{9}
Det berättas att Ibn Djalā‘ sade: »Abū Turāb kom till Mekka i god form, så jag frågade honom ›Mäster, var har du ätit?‹ Han svarade ›En gång i Basra, en gång i Nibādj(4), och en gång här!‹.»‑{10}
_________________________
1) Texten har ”al‑Misrī” men ”al‑Basrī” torde vara det riktiga.
2) Zetterstéen översätter: »[…] Gud förändrar förvisso icke ett folks öde, förrän det ändrar sin sinnesriktning […].» Bernström översätter: »[…] Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag […].»
3) ”tiggare”: sa‘ala, ”har tiggt/tigger”, ur konsonantroten s‘l, används här absolut (dvs. utan objekt) och översätts därför bäst med ”är en tiggare” för att kringgå utlämnandet av ackusativobjekt.
4) Kanske halvvägs på pilgrimsrutten mellan Basra och Mekka genom öknen på den arabiska halvön.
⇑
#19. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Khubayq [fl. 200/800]
räknades till <de verkliga> asketerna inom sufismen och umgicks med Yūsuf b. Asbāt. Han härstammade från Kūfa men levde i Antiokia.‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abu‑‘l‑Faradj al‑Warathānī säga, att han hört Abu‑‘l‑Azhar al‑Mayyāfāriqīnī säga, att han hade hört Fath b. Shakhraf säga, att första gången han träffade cAbd Allāh b. Khubayq talade denne med honom och sade: »Oh Khurāsānier! Det finns fyra saker, och inget mer: ditt öga, din tunga, ditt hjärta och ditt lustbegär. Ge akt på ditt öga – titta inte med det på det som inte är tillåtet! Ge akt på din tunga – säg inte något med den vars motsats Gud vet finns i ditt hjärta! Ge akt på ditt hjärta – måtte det inte finnas något agg eller något hat mot muslimer i det! Ge akt på ditt lustbegär – hys inte begär i det till något som är ont! Om dessa fyra egenskaper inte finns hos dig kan du strö aska över ditt huvud, ty då ligger du illa till!»‑{2}
Ibn Khubayq sade: »Oroa dig endast över det som kommer att vara dig till förfång <också> imorgon! Och gläd dig endast över det som kommer att vara dig glädje <också> i morgon!»‑{3}
Ibn Khubayq sade: »När människorna fjärmar sig från Den <ende> verklige [al‑haqq](1), blir de <därigenom samtidig> fjärmade från sina <egna> hjärtan. Vore de förtrogna med sin Herre skulle var och en också vara förtrogen med sitt hjärta.»‑{4}
Han sade: »Mest nytta har du av den fruktan som håller dig tillbaka från olydnad och förlänger din sorg över det du försummat och som tvingar dig att reflektera över detta under resten av ditt liv. Och mest nytta har du av det hopp som gör att gärningen blir lätt för dig.»‑{5}
Han sade: »Att lyssna på tomt prat för länge förjagar lydnadens sötma ur hjärtat.»‑{6}
_________________________
1) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
⇑
#20. Abū cAlī Ahmad b. cĀsim al‑Antākī [d. 220/835]
tillhörde den inre kretsen kring Bishr b. al‑Hārith, al‑Sarī al‑Saqatī och al‑Hārith al‑Muhāsibī. Abū Sulaymān al‑Dārānī brukade benämna honom ”hjärtats spion” på grund av hans skarpblick [firāsa].‑{1}
Ahmad b. cĀsim sade: »Söker ditt hjärtas frid? Hjälp det då genom att vakta över din tunga!»‑{2}
Ahmad b. cĀsim sade: »Gud den Allrahögste har sagt ”Era rikedomar och era barn utgör en lockelse [fitna] […]” (Koranen 64:15) – och ändå söker vi ännu mer av denna lockelse!»‑{3}
⇑
#21. Abu‑‘l‑Sarī Mansūr b. cAmmār 1. [fl. 200/800]
kom från en by kring Marw som heter Dandānaqān(1); det sägs också att han kom från Būshandj. Han slog sig ned i Basra och räknades som en av de största förkunnarna.‑{1}
Mansūr b. cAmmār sade: »Om någon blir nedstämd över Denna Världens plågor blir de till en plåga i hans tro.»‑{2}
Mansūr b. cAmmār sade: »Gudstjänarens vackraste klädnad är den av ödmjukhet och förkrosselse, och den vackraste klädnaden på dem som äger insikt är gudfruktighet [taqwā]. Gud den Allrahögste har sagt: ”[…] men gudfruktighetens klädnad, den är bättre” (Koranen 7:26).»‑{3}
Det berättas att anledningen till hans omvändelse var att han på vägen fann en papperslapp, på vilken det stod skrivet ‘I Guds den barmhärtige förbarmarens namn’, och plockade upp den men inte kunde finna någon plats att lägga den på och därför åt upp den. I drömmen såg han sedan som om någon sade till honom ›Gud har för dig öppnat vishetens port på grund av att du handlade vördnadsfullt mot denna papperslapp!‹.‑{4}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzi säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Qāss säga, att han hade hört Abu‑‘l‑Hasan al‑Shacrīnī säga ›Jag såg Mansūr b. cAmmar i drömmen och frågade honom ‘Vad gjorde Gud med dig?’, och han svarade ›Han frågade mig ‘Är det du som är Mansūr b. cAmmār?’, och jag svarade ‘Ja Herre, det är det’. Han sade då ‘Är du den som försökte förmå folk att avstå från Denna Världen, medan du själv längtade efter den?’. Jag svarade ‘Ja Herre, den där personen var jag, men jag höll aldrig en sammankomst utan att jag började med Din lovprisning och därpå lyste frid över Din Profet {Gud välsigne och bevare honom!} och, för det tredje, manade dina tjänare’. Han sade ‘Han har talat sant! Ställ fram en tron åt honom! Han skall lovprisa Mig i himlarna inför Mina änglar såsom han brukade lovprisa Mig på Min jord inför Mina tjänare!’‹.‑{5}
_________________________
1) ”Dandānaqān”: i stället för den arabiska textens ”Barrānaqān” följer jag här Gramlichs och Knyshs skrivningar.
⇑
#22. Abū Sālih Hamdūn b. Ahmad b. cUmāra al‑Qssār [d. 271/884‑85]
kom från Naysābūr och genom honom spreds malāmatīya‑idealet(1) i Naysābūr, umgicks med Salm al‑Bārūsī och Abū Turāb al‑Nakhshabī och dog år 271 (år 884‑85 A.D.).‑{1}
Hamdūn tillfrågades när det var tillåtet för en person att tala till folket, och han svarade: »När han fullt ut vet att han utsetts att utföra en av Gud den Allrahögste ålagd plikt, eller när han fruktar att en människa skall förgås i någon nymodighet [bidac], som han hoppas Gud den Allrahögste skall rädda honom ur.»‑{2}
Han sade: »Den som tror sig ha en bättre själ än Farao uppvisar endast självgodhet.»‑{3}
Han sade: »Alltsedan jag blivit på det klara med att Härskaren(2)[al‑sultān] kan se in i de onda människorna har inte fruktan för Härskaren lämnat mitt hjärta.»‑{4}
Han sade: »Om du ser en drucken <ragla> så ragla själv, så att du inte uppträder med övermod mot honom och själv prövas med något liknande.»‑{5}
cAbd Allāh b. Munāzil sade: »Jag bad Abū Sālih ge mig ett gott råd, och han svarade ›Om du kan låta bli att förarga dig över saker och ting i Denna Världen, så låt bli!‹»‑{6}
Han satt vid huvudgärden hos en god vän som var döende, och när han var död släckte Hamdūn ljuslyktan. Då sade de andra till honom ›Vid ett tillfälle som detta tillförs olja i ljuslyktan‹, och han svarade dem då ›Intill denna stund tillhörde oljan honom, men från och med denna stund tillhör oljan arvingarna!‹.‑{7}
Hamdūn sade: »Den som betraktar de första muslimernas leverne(3) inser sitt eget tillkortakommande och att han ligger efter för att hinna ikapp deras försprång.»‑{8}
Han sade: »Avslöja inte om någon det, som du skulle vilja bevara som konfidentiellt om dig själv!»‑{9}
_________________________
1) ”malāmatīya‑idealet”: malāmatīya‑sufiern sökte kamouflera sin fromhet och sitt mystika liv för sin omgivning genom att till det yttre och i religiösa formalia uppträda på ett sätt att han riskerade ådra sig omgivningens klander [malāma].
2) ”härskaren”: en ambivalent syftning, i en handskrift (Wien, Flügel 1890) står det också uttryckligen shaytān ”Satan” i stället för sultān ”Härskaren”.
3) ”de första muslimernas leverne”: sayr al‑salaf, dvs. Profeten Muhammads och hans första efterföljares exemplariska levnadssätt.
⇑
#23. Abu‑‘l‑Qāsim al‑Djunayd b. Muhammad(1) [d. 297/910]
var överhuvud [sayyid] och ledare [imām] för denna grupp <av sufier>. Han hade sina släktrötter i Nihāwand men var själv född och uppvuxen i Iraq. Fadern handlade med glas och kallades därför ”Flaskhandlaren” [al‑qawārīrī]. al‑Djunayd var rättslärare [faqīh] enligt Abū Thawrs skola och brukade <redan> som tjugoåring avge rättsutlåtanden i dennes krets och i hans närvaro. Han umgicks med sin morbror al‑Sarī (al‑Saqatī) samt med al‑Hārith al‑Muhāsibī och Muhammad b. cAlī al‑Qassāb. al‑Djunayd dog år 297 (år 910 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. al‑Husayn al‑Baghdādī säga, att han hört al‑Farghānī säga, att han hade hört al‑Djunayd, när han tillfrågats ›Vem är det som äger <mystik> insikt [cārif]?‹, säga ›Om någon talar om ditt innerstas hemlighet [sirr] under det att du själv förblir tyst <därom> (så äger du <mystik> insikt‹.‑{2}
Jag hörde sufimästaren al‑Husayn Abū cAbd al‑Rahmānī al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑Rāzī säga, att han hört Abū cAbd Muhammad al‑Djurayrī säga, att han hade hört al‑Djunayd säga ›Vi ansluter oss inte till sufismen på grund av det ena eller det andra som sägs om den utan på grund av hungern [djūc] <efter andligt liv> och att vi önskar lämna Denna Världen och kapa de band som håller oss fast vid invanda och vardagliga rutiner‹.‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hört Abū Muhammad al‑Djurayrī säga, att han hört Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hade hört al‑Djunayd svara en man, som diskuterat den <mystika> insikten [macrifa] och sagt, att de som äger <mystik> insikt om Gud [ahl macrifa bi’llāh] via fromhetens port och sitt närmande till Gud {mäktig och härlig är Han!} når fram till den punkt, där de lämnar gärningarna ›Nej, detta är verkligen prat från folk som talar om att eliminera gärningarna. Men i mina ögon är detta en stor synd. Ja, den som stjäl eller lever i skörlevnad befinner sig i ett bättre läge än den som säger detta! Ty de som äger <mystik> insikt om Gud den Allrahögste [al‑ārifūn bi’llāh tacālā] tar emot gärningarna från Gud och återvänder till Honom i dem. Om jag så levde i hundra år, så skulle jag inte minska på fromhetens gärningar det minsta, såvida jag inte blev förhindrad därtill!‹.‑{4}
al‑Djunayd sade också: »Använd lera till dina hushållskärl, om det är möjligt för dig!»‑{5}
al‑Djunayd sade också: »Alla vägar är spärrade för människorna utom för dem som följer i Apostelns spår {Gud välsigne och bevare honom!}.»‑{6}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hört Abū cUmar al‑cAnmātī säga, att han hade hört al‑Djunayd säga ›Om en rättfärdighetens företrädare(2) så vore vänd mot Gud under tiotusen år men sedan vände sig bort från Honom för blott ett ögonblick, så skulle det som gick honom förlorat vara mer <värt> än det som tillföll honom!‹.‑{7}
al‑Djunayd sade också: »Man skall inte ta den till ledare i sufism som inte kan Koranen helt och hållet utantill och som inte upptecknar Traditionsuppgifter om Profetens seder och bruk [hadīth](3), ty vårt sufiska vetande är knutet till Skriften och till Profetens goda exempel [sunna].»‑{8}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Nasr al‑Isbahānī säga, att han hade hört Abū cAlī al‑Rūdhabārī citera al‑Djunayd ›Vår sufiska skolbildning [madhhab] är knuten till de grundprinciper som finns i Skriften och i Profetens goda exempel [sunna].‹‑{9}
Och han sade: »Vårt sufiska vetande är grundat på det som finns i Traditionsuppgifterna om Guds Utsändes {Gud välsigne och bevare honom!} seder och bruk [hadīth].»‑{10}
Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} berättade för oss, att han hört Abu‑‘l‑Husayn b. Fāris säga, att han hade hört Abu‑‘l‑Husayn cAlī b. Ibrāhīm al‑Haddād säga ›Jag var närvarande under en sammankomst med domaren Abu‑‘l‑cAbbās b. Shuraydj, som talade om (den av Gud givna) rättsordningens [sharīca] överordnade och underordnade principer på ett så vackert sätt att jag förundrades över det. När han såg min förundran sade han ›Vet du vad detta kommer ifrån?‹, och jag svarade ›Domaren talar om detta‹. Då svarade han ›Detta kommer genom välsignelsen från Abu‑‘l‑Qāsim al‑Djunayds sammankomster!‹.‑{11}
al‑Djunayd tillfrågades ›Varifrån har du inhämtat detta vetande?‹, och svarade ›Genom att jag i trettio år suttit ned framför Gud under den där trappan‹ – och pekade på en trappa till sitt hus.‑{12}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} berätta detta och jag hörde honom säga, att al‑Djunayd sågs ha ett radband i sin hand och att man då hade frågat honom ›Tar du trots din ädla ställning ett radband i din hand?‹, och han hade svarat ›Det, med vars hjälp jag har nått fram till min Herre, skiljer jag mig inte ifrån!‹.‑{13}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga ›al‑Djunayd gick varje dag till sin affär, lät förhänget falla ned, förrättade fyra hundra prostrationer(4) och återvände sedan hem till sig‹.‑{14}
Abū Bakr al‑cAtawī sade: »Jag befann mig hos al‑Djunayd när han dog. Jag såg honom läsa igenom hela Koranen, varpå han började om från början med Suran om kon [sūrat al‑baqara] och läste <sedan> sjuttio verser till. Därpå dog han {Gud förbarme sig över honom!}.»‑{15}
_________________________
1) I sin översättning av av kapitlet om al‑Djunayd i cAttārs Tadhkiratu’l‑awliyā‘, del II, ss. 293–246, använder Eric Hermelin särskrivningen ”Bagh‑dādī”: Djunáid Bagh‑dādī. Hermelin vill antagligen därigenom framhålla att al‑Djunayd var ”given av Gud” – i analogi med etymologin till staden Bagdad, som på medelpersiska betyder ”[staden] given av Gud”.
2) ”en rättfärdighetens företrädare”: sādiq.
3) Jag översätter den komprimerade tekniska termen hadīth i lam yaktub al‑hadīth med Traditionsuppgifter om Profetens seder och bruk.
4) ”prostration”: rakca. En prostration eller rakca innebär att man sätter sig på knä, lägger pannan mot marken och därpå återgår till knäsittande läge.
⇑
#24. Abū cUthmān Sacīd b. Ismācīl al‑Hīrī [d. 298/910]
kom från Rayy men var bofast i Naysābūr. Han slog följe med Shāh al‑Kirmānī och Yahyā b. Mucādh al‑Rāzī. Tillsammans med Shāh al‑Kirmānī anlände han till Naysābūr där han träffade samman med Abū Hafs al‑Haddād, som han slog sig ned hos och fick sin utbildning av. Abū Hafs gifte bort sin dotter till honom. Han dog år 298 (år 910 A.D.) och överlevde Abū Hafs med lite över trettio år.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū cAmr b. Hamdān säga, att han hade hört Abū cUthmān säga ›Människans tro(1) är inte fullkomlig förrän fyra saker väger lika i hennes hjärta: 1) att bli förvägrad något; 2) att få något; 3) att bli upphöjd; 4) att bli förödmjukad‹.‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd al‑Rahmān b. cAbd Allāh säga, att han hört en följeslagare till Abū cUthmān säga, att han hade hört Abū cUthmān säga ›Jag hade, då jag ännu var ung, slagit följe med Abū Hafs under en tid då, han en gång jagade bort mig och sade ‘Sitt inte här hos mig!’. Så jag stod upp utan att vända ryggen mot honom och gav mig iväg, baklänges ansikte mot ansikte mot honom, tills jag var borta ur hans synfält. Jag gjorde sedan upp en plan i mitt inre att jag skulle gräva en grop vid hans port som jag sedan inte skulle lämna, förrän han så befallde. När han såg detta tog han mig till sig och gjorde mig till en av sina speciella följeslagare‹.‑{3}
Han sade också: »Det brukar sägas att det i Denna Världen bara finns tre stycken och att de inte äger någon like: Abū cUthmān i Naysābūr, al‑Djunayd i Bagdad och Abū cAbd Allāh b. al‑Djallā‘ i Damaskus.»‑{4}
Abū cUthmān sade: »Sedan fyrtio år tillbaka har Gud den Allrahögste aldrig försatt mig i ett <mystikt> tillstånd [hāl], som jag ogillat, eller förflyttat mig till ett annat, som jag känt mig missnöjd med.»‑{5}
Jag hörde sufimästaren Abu‑‘l‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh b. Muhammad al‑Shacrānī säga, att han hade hört Abū cUthmān säga följande när hans hälsotillstånd höll på att försämras och hans son Abū Bakr börjat riva sönder sin skjorta: ›Min son‹, sade Abū cUthmān och tittade upp, ›att frångå Profetens goda exempel [sunna] i det yttre är ett tecken på skenhelighet i det inre!‹.‑{6}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Muhammad b. Ahmad al‑Malāmatī säga, att han hört Abu‑‘l‑Husayn al‑Warrāq säga, att han hade hört Abū cUthmān säga ›Umgänget med Gud består i gott uppförande [adab], ständig fruktan samt att vara uppmärksam på allt man gör eller underlåter att göra. Umgänget med Aposteln {Gud välsigne och bevare honom och hans familj!} består i att följa hans goda exempel [sunna] och att hålla fast vid (det religiösa) vetandets yttre aspekter. Umgänget med Gud den Allrahögstes vänner består i högakta dem och tjäna dem. Umgänget med familjen består i visa ett gott sinnelag. Umgänget med ens bröder består i att man alltid är glad, så länge det inte leder till synd. Umgänget med de obildbara består i att be för dem och känna förbarmande med dem‹.‑{7}
Jag hörde cAbd Allāh b. Yūsuf al‑Isbahānī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū cAmr b. Nudjayd säga, att han hade hört Abū cUthmān säga ›Den gör Profetens goda exempel till sitt befäl både i ord och handling som talar med vishetens tunga. Men den som följer sitt eget begär som sitt befäl både i ord och handling talar med nymodighetens [bidac] tunga. Gud den Allrahögste har sagt »Om ni åtlyder honom (Profeten) får ni rätt vägledning» (Koranen 24:54)‹.‑{8}
_________________________
1) ”människans tro”: ordagrant ”mannens tro” [īmān al‑radjul].
⇑
#25. Abu‑‘l‑Husayn Ahmad b. Muhammad al‑Nūrī [d. 295/907‑08]
kom från en släkt som härstammade från Baghaw, men själv var han född och uppvuxen i Bagdad. Han umgicks med Sarī al‑Saqatī och Ibn Abu‑‘l‑Hawārī och ingick i kretsen kring al‑Djunayd {Gud förbarme sig över honom!}; han dog år 295 (år 907‑08 A.D.). al‑Nūrī var en betydelsefull person med ett vinnande umgängessätt och ett vackert språk.‑{1}
al‑Nūrī {Gud förbarme sig över honom!} sade: »Sufismen består i att man lämnar varje njutning som hör till själen.»‑{2}
al‑Nūrī sade också: »De mest sällsynta tingen i vår tid är följande två: att den som äger <religiöst> vetande [cālim] handlar utifrån sitt <religiösa> vetande [cilm] och att den som äger <mystik> insikt [cārif] talar utifrån sin <mystika> verklighet [haqīqa(1)].»‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Abū cAbd Allāh al‑Sūfī {Gud förbarme över honom!} säga, att han hört Ahmad b. Muhammad al‑Bardhacī säga, att han hört al‑Murtacish säga, att han hade hört al‑Nūrī säga ›Om du ser någon som påstår sig ha ett <mystikt> tillstånd [hāla] hos Gud som driver honom bortom gränsen för det vetande [cilm> som är grundat på (den av Gud givna) rättsordningen [sharīca], så skall du inte närma dig honom!‹.‑{4}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmānī al‑Sulamī {Gud förbarme över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Baghdādī säga, att han hört al‑Farghānī säga, att han hade hört al‑Djunayd säga ›Sedan al‑Nūrī dog finns det inte någon som redogör för uppriktighetens sanna natur‹.‑{5}
Och Abū Ahmad al‑Maghāzalī sade: »Jag har inte sett någon som är mer gudfruktig än al‑Nūrī.» Då frågade man honom ›Inte heller al‑Djunayd?‹, och han svarade ›Nej, inte heller al‑Djunayd‹.‑{6}
al‑Nūrī sade: »Trasrockarna skylde förr pärlorna därunder men har nu blivit till träckhögar över döda kroppar.»‑{7}
Det berättas, att al‑Nūrī brukade gå ut ur sitt hus varje dag och att han bar sin brödlimpa med sig, som han sedan delade ut som allmosor längs vägen. Därpå gick han in i en moské, där han bad fram till strax före dagens mitt, varefter han lämnade den och gick och öppnade ingången till sin butik och sedan fastade (resten av dagen). Hans familj trodde att han åt på torget, medan människorna på torget trodde att han åt hemma hos sig. Så här höll han på under de första tjugo åren av sin lärotid som sufier.‑{8}
_________________________
1) haqīqa: grundbetydelser: ”sanning”, ”verklighet”, ”realitet”, ”essens”, ”(innersta) väsen”. Här syftar det uppenbarligen på den mystika verklighet sufiern tillägnar sig och lever i.
⇑
#26. Abū cAbd Allāh Ahmad b. Yahyā al‑Djallā‘ [d. 306/918]
härstammade från Bagdad men bodde i Ramla och Damaskus och räknades som en av de stora sufimästarna i Syrien. Han umgicks med Abū Turāb, Dhu‑‘l‑Nūn, Abū cUbayd al‑Busrī och med sin fader Yahyā al‑Djallā‘.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. cAbd al‑cAzīz al‑Tabarī säga, att han hört Abū cUmar al‑Dimashqī säga, att han hade hört Ibn al‑Djallā‘ säga ›Jag sade till min fader och min moder ‘Jag önskar att ni skänker bort mig till Gud {mäktig och härlig är Han!}’‹. ›De svarade ‘Härmed skänker vi bort dig till Gud {mäktig och härlig är Han!}’‹. Så var jag borta från dem en tid, och när jag återvände var det en regnig kväll och jag knackade på porten. Min fader frågade ›Vem där?‹, och jag svarade ›Det är din son Ahmad‹. Han svarade ›Vi hade en son men skänkte bort honom till Gud den Allrahögste. Eftersom vi är araber tar vi inte tillbaka det vi har skänkt bort’. Så han öppnade inte porten för mig!‹.‑{2}
Ibn al‑Djallā‘ sade: »Den för vilken beröm och klander väger lika praktiserar sann försakelse. Och den som är vaksam på de religiösa påbuden från allra första stunden av deras fastställda förrättningstidpunkter är en verklig gudstjänare [cābid(1)]. Och den som ser alla handlingar såsom kommande från Gud medvetandegör tron på att det inte finns någon gud utom Gud och ser blott En enda [wāhid] (Gud).»‑{3}
Då Ibn al‑Djallā‘ hade dött tittade de närvarande på honom – och han skrattade. Läkaren sade ›Jo, han lever!‹. Sedan tittade han på hans puls och sade ›Nej, han är död!‹. Därefter täckte han över hans ansikte och sade ›Jag vet inte om han är död eller om han lever!‹.‑{4}
Innanför hans hud fanns det en blodåder som var utformad som ”Åt Gud”.‑{5}
Ibn al‑Djallā‘ {Gud förbarme sig över honom!} sade också: »Jag brukade promenera tillsammans med min mästare [ustādh] och fick en gång se en skön yngling och sade ›O Mästare, tror du att Gud tuktar denna bild?‹. Han svarade ›Du har väl inte kastat din blick på honom? För i så fall kommer du att få se resultatet!‹.» Och han (al‑Djallā‘) sade: »Tjugo år efter denna händelse glömde jag Koranen.(2)»‑{6}
_________________________
1) cābid: av samma konsonantrot [cbd] som cabd, vars grundbetydelse är ”slav” men som brukar översättas med [guds‑]tjänare men som även fått den mer allmänna betydelsen av ”människa”; cābid är presens participformen till verbet cābada, ”tjäna”, och har en intensivare innebörd än cabd, så jag översätter därför med ”verklig gudstjänare”
2) ”glömde jag Koranen”: jag uppfattar denna händelse som att al‑Djallā‘ drabbades av en tillfällig minnesstörning (amnesi) då han vid något tillfälle skulle recitera Koranen utantill eller att han på grund av allmän minnesförsämring inte längre förmådde recitera hela Koranen perfekt utantill och att han då associerade detta till den tjugo år gamla bildscenen; men jag tror inte att han glömde hela Koranen för resten av sitt liv.
⇑
#27. Abū Muhammad Ruwaym b. Ahmad [d. 303/915‑16]
var hemmahörande i Bagdad, var en av de mest framstående sufimästarna och avled år 303 (år 915‑916). Han var koranrecitatör och rättslärare [faqīh] enligt Dāwūds rättsskola.‑{1}
Ruwaym sade: »Till den vises visdom hör att han är generös mot sina bröder vad gäller principerna <i sufismen> men att han är hård mot sig själv då det gäller deras tillämpning: generositet mot bröderna är att tillämpa det man vet, hårdhet mot sig själv hör till gudlighetens [warac] visdom.»‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd al‑Wāhid b. Bakr säga, att han hört Abū cAbd Allāh b. Khafīf säga, att han hade rådfrågat Ruwaym och sagt ›Ge mig ett gott råd!‹, och att Ruwayn hade svarat ›Sufismen går helt och hållet ut på att offra självet. Kan du träda in i sufismen detta till trots, så gör det! Kan du inte det, så skall du inte ägna dig åt gycklerier i sufismens namn(1)!‹»‑{3}
Ruwaym sade: »Det är tryggare för dig att sitta tillsammans med vilka grupper av människor som helst än att du sitter tillsammans med sufierna. Ty alla människor sitter enligt formaliteterna medan sufierna sitter enligt de <mystika> realiteterna [haqā’iq]. Alla människor kräver av sig själva de yttre aspekterna av (den av Gud givna) rättsordningen [sharīca], medan sufierna av sig själva kräver gudsfruktans <mystika> realitet [haqīqa] och ständig uppriktighet. Och om någon sitter tillsammans med dem men avviker från dem i något av det de söker förverkliga, så lyfter Gud ut trons ljus ur hans hjärta.»‑{4}
Ruwaym sade: »Jag passerade genom några gator i Bagdad mitt på dagen och var mycket törstig, så jag bad om vatten i ett hus. En flicka öppnade dörren och hade med sig ett krus. När hon såg mig sade hon ›En sufier som dricker under dagen!‹. Alltsedan den dagen har jag ännu inte brutit fastan.»‑{5}
Ruwaym sade också: »Om Gud begåvar dig med tal och gärningar men sedan tar talet ifrån dig och endast gärningarna återstår för dig, så är det en välsignelse! Men om Han tar gärningarna ifrån dig och endast talet återstår för dig, så är det en olycka! Men om Han tar både tal och gärningar ifrån dig, så är det både en olycka och en bestraffning!»‑{6}
_________________________
1) ”gycklerier i sufismens namn”: ordagrant ”sufiernas gycklerier” [turrahāt al‑sūfīya]. Ruwaym, själv sufier, indikerar här en viss distans till sufismen och dess tilltagande urartning, som al‑Qushayrī ju försöker motverka genom att knyta sufismen närmare till ortodoxin, ett försök som hans Risāla ständigt vittnar om.
⇑
#28. Abū cAbd Allāh Muhammad b. al‑Fadl al‑Balkhī [d. 319/931]
bodde i Samarkand. Ursprungligen kom han från Balkh men fördrevs därifrån och slog sig ned i Samarkand, där han också dog. Han umgicks med bland andra Ahmad b. Khidrūya. Abū cUthmān al‑Hīrī hyste stor sympati för honom. al‑Balkhī dog år 319 (år 931 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Ahmad b. Muhammad al‑Farrā‘ säga, att han hade hört Abū Bakr b. cUthmān säga ›Abū cUthmān al‑Hīrī skrev till Muhammad b. al‑Fadl och frågade ‘Vad är tecknet på motgång?’, och han svarade ‘Tre saker: 1) att man begåvas med vetandet men förvägras gärningen; 2) att man begåvas med gärningen men förvägras ärligt uppsåt; 3) att man begåvas med att få följa de fromma men utan att respektera dem’‹.‑{2}
Abū cUthmān al‑Hīrī brukade säga ›Muhammad b. al‑Fadl är en människomäklare(1)‹.‑{3}
Jag hörde Muhammad al‑Husayn säga, att han hört cAbd Allāh al‑Rāzī säga, att han hade hört Muhammad b. al‑Fadl säga ›Att få ro i kroppens fängelse(2) är vad själarna önskar‹.‑{4}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Bakr al‑Razī säga, att han hade hört Muhammad b. al‑Fadl säga ›Det finns fyra orsaker till att det går utför med Islam: 1) man handlar inte utifrån det man vet; 2) man handlar utifrån det man inte vet; 2) man försöker inte inhämta vetande om det man inte vet; 4) man hindrar människorna från att inhämta vetande‹.‑{5}
Enligt samma berättarkedja sade han också ›Hur förvånad blir man inte över den som färdas tvärs genom ödemarkerna för att kunna komma fram till Hans hus för att kunna se spåren av den Profetiska Förkunnelsen istället för att färdas tvärs genom sin egen själ och sitt eget begär för att kunna komma fram till sitt hjärta, så att han kan se spåren av sin Herre {mäktig och härlig är Han!}‹.‑{6}
Han sade också: »Om du ser en novis som försöker få mer av Denna Världen, så är detta ett tecken på tillbakagång för honom.»‑{7}
al‑Fadl tillfrågades om försakelsen [zuhd] och sade ›<Den består i> att se på Denna Världen med ett kritiskt öga och att man stolt, stilfullt och hedervärt vänder den ryggen!‹.‑{8}
_________________________
1) ”människomäklare [simsār al‑ridjāl]”: al‑Ansārī tolkade detta som att al‑Fadl ägde insikt både i människornas faktiska värde och i deras ställningar i tron såsom en mäklare äger insikt både i varornas faktiska värde och i deras marknadsvärde (al‑Risāla al‑qushayrīya, del 1, s. 155).
2) ”kroppens fängelse”: ordagrant ”fängelset” [al‑sidjn]. al‑Ansārī tolkar ”fängelset” som ”Denna Världen” [al‑dunyā] (al‑Risāla al‑qushayrīya, del 1, s. 155). Uttalandet leder onekligen tankarna till urgamla gnostiska idéer om själens instängdhet i materien/kroppen.
⇑
#29. Abū Bakr Ahmad b. Nasr al‑Zaqqāq al‑Kabīr [fl. 300/900]
ingick i al‑Djunayds vänkrets och räknades som en av de stora sufiska mästarna i Egypten.‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört al‑Husayn b. Ahmad säga, att han hade hört al‑Kattānī säga ›När al‑Zaqqāq dog hade <de sufiska> fattigmännen(1) inte längre någon förevändning för att bege sig ned till Egypten‹.‑{2}
al‑Zaqqāq sade också: »Den som inte har sällskap av gudsfruktan [taqā] i sin fattigdom [faqr] lever rätt och slätt på det som är förbjudet (dvs. tiggeri).»‑{3}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh al‑cAzīz säga, att han hade hört al‑Zaqqāq säga: »Jag irrade runt i israeliternas öken under femton dagars tid. När jag lyckades hitta <tillbaks till> vägen igen, kom en soldat fram till mig och gav mig en klunk vatten, som jag drack(2): denna grymhet [qaswa] mot mitt hjärta(3) dröjde sig kvar i trettio år!»‑{4}
_________________________
1) ”<de sufiska> fattigmännen [fuqarā’]”: pluralformen av adjektivet faqīr, med grundbetydelsen ”fattig”, som senare fick innebörden ”tiggare” (darvīsh på persiska). Översättningen ”<sufisk> fattigman” motsvarar bäst ordets grundbetydelse så som det används i sufismen fram till denna tid.
2) ordagrant: gav mig en klunk vatten att dricka [saqānī shirba min mā’] (som al‑Zaqqāq uppenbarligen tackade ja till!).
3) ”grymhet mot mitt hjärta”: soldater betraktades av sufierna som härskarmaktens förtryckarredskap, och vatten från en soldat ansågs följaktligen äga tvivelaktig renhet.
⇑
#30. Abū cAbd Allāh cAmr b. cUthmān al‑Makkī [d. 291/804]
träffade samman med cAbd Allāh al‑Nabādjī och umgicks med Abū Sacīd al‑Kharrāz bland flera andra. Han var sufiernas mästare framför andra och gruppens ledare vad gäller (den av Gud givna) rättsordningens [sharīca] grundprinciper och den sufiska vägen. al‑Makkī dog i Bagdad år 291 (år 804 A.D.).‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh b. Shādhān säga, att han hört Abū Bakr Muhammad b. Ahmad säga, att han hade hört cAmr b. cUthmān al‑Makkī säga ›Allt som ditt hjärta föreställer sig eller som genomkorsar dina tankebanor eller som inställer sig bland motsättningarna i ditt hjärta – må det vara i form av älskvärdhet, utstrålning, förtrolighet, skönhet, glöd, en gestalt, ett ljus, en person eller en fantasifigur – så är Gud fjärran från allt detta. Lyssnar du inte till Gud den Allrahögstes tal ”[…] Det finns inget ting som är Hans like; det är Han som är den Allhörande [al‑samīc] och den Allseende [al‑basīr].”? (Koranen 42:11) Han har också sagt ”Han har inte avlat, och Han är inte avlad. Det finns inte någon som är Hans like.”‹. (Koranen 112:3‑4)‑{2}
Enligt samma berättarkedja [isnād] har han också sagt: »<Det religiösa> vetandet [cilm] är det som leder framåt, fruktan [khawf] är det som driver på, och själen kastas motvilligt mellan dem – hårdnackad, bedräglig och slug – så håll dig på din vakt mot den med hjälp av <det religiösa> vetandet och driv på den med hjälp av fruktan, så kommer det du önskar att falla på plats för dig!»‑{3}
Han har också sagt: »Det finns ingen förklaring till <den mystika> extasen [wadjd(1)], ty den är en Guds hemlighet hos de troende.»‑{4}
_________________________
1) wadjd: jag föredrar läsvarianten wadjd framför textens wādjid.
⇑
#31. Samnūn b. Hamza [d. före 297/910]
hade tilläggsnamnet Abu‑‘l‑Husayn eller – sägs det – Abu‑‘l‑Qāsim. Han umgicks med al‑Sarī, Abū Ahmad al‑Qalānisī och Muhammad b. cAlī al‑Qassār(1) med flera.‑{1}
Det berättas att han sjöng följande vers:
Det finns ingen lycka för mig utom hos Dig!
Pröva mig därför på vilket sätt Du än vill!
Strax härefter drabbades han av urinvägsförträngning och gick runt bland skolorna, sägande ›Bed för er onkel, den lögnhalsen!‹.‑{2}
Det berättas att han sjöng dessa rader och att en av hans följeslagare sade till en annan ›När jag var i byn igår hörde jag vår läromästare Samnūns stämma åkalla Gud, bönfalla Honom och be Honom om tillfrisknande‹. En annan person sade ›Ja, jag hörde också detta i går, då jag befann mig på den och den platsen‹. En tredje och en fjärde person sade också samma sak. Samnūn fick veta detta efter det han hade hemsökts av urinvägsförträngningsåkomman och tålmodigt hade framhärdat utan att visa sig bedrövad. När han hörde dem säga detta, utan att han hade bönfallit Gud en enda gång eller alls hade sagt något om detta, förstod han att meningen med detta var att han skulle uppträda med bedrövelse såsom tecken på att han var väluppfostrad i sin tjänarställning och som kamouflage för sin verkliga belägenhet. Så han började vandra runt bland skolorna, sägande ›Bed för er onkel, den lögnhalsen!‹.‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās Muhammad b. al‑Husayn al‑Baghdādī säga, att han hört Djacfar al‑Khuldī säga, att Abū Ahmad al‑Maghāzilī hade sagt till honom ›Det hände sig att en person i Bagdad delade ut fyrtiotusen dirham till de fattiga, och då sade Samnūn till mig ‘Ser du inte, Abū Ahmad, vad den här personen nyss spenderat och vad han har gjort? Men vi, vi hittar ingenting (som vi kan spendera och dela ut), så låt oss istället gå till en plats där vi kan bedja en bön för varje dirham som han spenderat!’. Så vi begav oss till Madā‘in och bad fyrtiotusen böner‹.‑{4}
Samnūn hade ett älskvärt sätt, och det mesta han sade handlade om kärleken [mahabba]. Han var en betydelsefull person. Han dog, enligt vad man säger, innan al‑Djunayd(2).»‑{5}
_________________________
1) al‑Qassār: handskrifterna i Berlin och Wien skriver al‑Qassāb.
2) ”innan al‑Djunayd”: al‑Djunayd dog år 297 (år 910 A.D.).
⇑
#32. Abū cUbayd al‑Busrī(1)
var en av de äldsta sufiska mästarna och umgicks med Abū Turāb al‑Nakhshabī.‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh b. cAlī säga, att han hört al‑Duqqī säga, att han hade hört Ibn al‑Djallā‘ säga ›Jag har träffat sexhundra sufimästare men har inte sett någon i stil med Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī samt min egen far och Abū Turāb och Abū cUbayd al‑Busrī‹.‑{2}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Ahmad b. Muhammad al‑Baghawī säga, att han hört Muhammad b. Macmar säga, att han hade hört Abū Zurca al‑Hasanī säga ›Abū cUbayd al‑Busrī befann sig en dag vid tröskan och tröskade det vete han hade med sig. Det var då tre dagar kvar, tills det var dags för honom att bege sig på pilgrimsfärd, när två män kom fram till honom och frågade ‘Är du i form för pilgrimsfärden nu, Abū cUbayd?’. Han svarade ‘Nej!’. Sedan vände han sig om mot mig och sade ‘Din sufimästare klarar pilgrimsfärden bättre än de där två! (2)‹. Med ”din sufimästare” menade han sig själv‹.‑{3}
_________________________
1) Uppgifter om födelse‑ och/eller dödsår saknas.
2) ”bättre än de där två”: Det har föreslagits att Abū cUbayds avsikt var utnyttja en mirakulös förmåga som kallades tayy al‑ard för sin hadjdj‑färd (al‑Risāla al‑qushayrīya, vol. 1, del 1, s. 161). Tayy al‑ard betyder bokstavligen ”att rulla ihop marken/jorden (såsom man rullar ihop en rulle eller en matta)”, dvs. förmågan att kunna tillrygga långa avstånd/sträckor på nolltid.
Kazimirski definierar frasen tawia al‑bilād eller al‑manāzil som ”enrouler les pays, les relais, les stations, pour dire parcourir avec rapidité un pays comme si l’on enroulait l’espace sur un rouleau (att veckla/rulla ihop länder, diligensstationer, anhalter, för att säga att med snabbhet genomkorsa ett land som om man rullade/vecklade ihop rummet/avståndet på en rulle)”.
Metaforiskt betyder t.ex. uttrycket tawia Allāh al‑bucd li‑nā ”Que Dieu ploie comme un rouleau la distance qui nous sépare, c’est à dire que Dieu nous réunisse (Må Gud som en rulle böja <runt> avståndet som skiljer oss åt (idén om det krökta rummet!, min anmärkning), d.v.s. må Gud förena oss <med Sig>” (A. de Kazimirski: Dictionnaire arabe‑français, tome second, s. 125).
Alexander Knysh menar att Abū cUbayds uttalande kan tolkas som ett slags privat protest mot hadjdj: ”It is more likely that he implied that staying at home during the pilgrimage and concentrating one’s thoughts on God is better than taking part in the noisy and ostentatious collective pilgrimage.” (”Det är mer troligt att han antydde att det är bättre att stanna hemma under pilgrimsresan och koncentrera sina tankar på Gud än att ta del av den bullriga och spektakulära kollektiva pilgrimsresan.”). (A. Knysh: Al‑Qushayri’s Epistle on Sufism, s. 51).
Jag anser att Alexander Knysh synsätt är lite för snävt och fantasilöst och vill för egen del i stället knyta an till den metaforiska valören hos begreppet tayy al‑ard och till dess utvidgade lexikaliska betydelse såsom Kazimirski dokumenterat ovan. Religionsvetenskapligt är ju Abū cUbayds eventuella förmåga just ett exempel på schamanism enligt Ringgren‑Ströms koncisa definition: ”[…] förmågan att under ett tillstånd av trance låta sin själ frigöra sig från kroppen och därvid besöka avlägsna trakter […]. (H. Ringgren—Å. V. Ström: Religionerna i historia och nutid. Stockholm 1978, s. 437.). Kanske kunde Abū cUbayd genom intensiv extas‑ och meditationsteknik (samāc, dhikr) försätta sig i ett tillstånd av ”teleportation” för att på så sätt uppleva sig genomföra pilgrimsfärden realiter fast på ett utomkroppsligt, transcendent sätt utan att lämna sin fysiska plats men ändå uppleva sig som en verklig hādjdj bland andra hadjdj‑pilgrimer i Mekka? (Ordformen hādjdjī är en nyare skrivning och används oftast som hederstitel för en person som genomfört en hadjdj.)
⇑
#33. Abu‑‘l‑Fawāris Shāh b. Shudjāc al‑Kirmānī [d. före 300/913]
var av kunglig börd och umgicks med Abū Turāb al‑Nakhshabī, Abū cUbayd al‑Busrī och de andra i den generationen. Han var anhängare av ädelmodighetsidealet [futūwa(1)] och var en betydelsefull person. Han dog före år 300 (år 913 A.D.).‑{1}
Shāh sade: »Tecknet på fromhet är gudlighet, och tecknet på gudlighet är att stanna upp inför tvivelaktigheter(2).»‑{2}
Han brukade säga till sina följeslagare ›Undvik lögn, trolöshet och baktal – sedan kan ni göra det som synes er lämpligt!‹.‑{3}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmānī al‑Sulamī säga, att han hört sin morfader Ibn Nudjayd säga, att Shāh al‑Kirmānī hade sagt ›Den som sänker sin blick inför allt som är förbjudet håller sig borta från förlustelser: i sitt inre upprättar han vanan av att vara uppmärksam på sitt sätt och i sitt yttre vanan av att följa Profetens goda exempel [sunna]. Och den som vänjer sin själ vid att äta det som är tillåtet kommer inte att sakna skarpblick [firāsa]‹.‑{4}
_________________________
1) futūwa: se 15. Ahmad b. Khidrūya, not 1.
2) ”tvivelaktigheter [shubahāt]”: dvs. huruvida de är tillåtna eller ej enligt (den av Gud givna) rättsordningen sharīca.
⇑
#34. Yūsuf b. al‑Husayn [d. 304/916‑17]
var under sin tid sufimästaren <par excellence> i Rayy och i al‑Djibāl och hade inte sin like när det gällde befrielse från tillgjordhet. Han var lärd och bildad, umgicks med Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī och Abū Turāb al‑Nakhshabī och var god vän med Abū Sacīd al‑Kharrāz. Yūsuf b. al‑Husayn dog år 304 (år 916–917 A.D.).‑{1}
Yūsuf b. al‑Husayn sade: »Jag möter hellre Gud den Allrahögste med alla mina synder än att jag möter Honom med minsta spår av tillgjordhet!»‑{2}
Yūsuf b. al‑Husayn sade: »Om du ser en <sufi‑>aspirant [murīd] vara angelägen om kravbefrielser(1), skall du veta att det inte blir någonting av honom.»‑{3}
Han skrev till al‑Djunayd: »Måtte inte Gud ge dig att smaka smaken av din själ, ty om Han gjorde det, så skulle du aldrig någonsin härefter smaka något gott!»‑{4}
Yūsuf b. al‑Husayn sade: »De faror jag ser för sufierna består i att umgås med ungdomar, att sällskapa med oliktänkande, samt kvinnors charm.»‑{5}
_________________________
1) ”kravbefrielser”: rukhas (sg.: rukhsa).
⇑
#35. Abū cAbd Allāh Muhammad b. cAlī al‑Tirmidhī(1)
var en av de stora sufiska mästarna och har författat skrifter angående sufiernas olika sorters vetande. Han umgicks med Abū Turāb al‑Nakhshabī, Ahmad b. Khidrūya och Ibn al‑Djallā‘ med flera.‑{1}
Muhammad b. cAlī tillfrågades om människans särdrag och svarade ›Iögonfallande svaghet och utbredd anspråksfullhet‹.‑{2}
Muhammad b. cAlī sade: »Jag har inte planerat att skriva ner en enda bokstav, och detta för att jag inte skall bli förknippad med den, men när min tid blir mig jobbig finner jag tröst i att skriva.»‑{3}
_________________________
1) Uppgifter om födelse‑ och/eller dödsår saknas.
⇑
#36. Abū Bakr Muhammad b. cUmar al‑Warrāq al‑Tirmidhī [d. 280/893]
bodde i Balkh och var elev till Ahmad b. Khidrūya med flera och författade skrifter om asketiska övningar.‑{1}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān säga, att han hört Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Muhammad b. Muhammad al‑Balkhī säga, att han hade hört Abū Bakr al‑Warrāq säga ›Den som tillfredsställer lemmarna med lustar plantar i sitt hjärta ångerkvalens träd‹.‑{2}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī säga, att han hört Abū Bakr al‑Balkhī säga, att han hade hört Abū Bakr al‑Warrāq säga ›Om man tillfrågade begäret ‘Vem är din fader’, skulle det svara ‘Tvivlet på förmågan [al‑maqdūr]!’. Och om man frågade ‘Vad är det du sysslar med?’, så skulle det svara ‘Att förnedra!’. Och om man frågade ‘Vilken är din målsättning?’, skulle det svara ‘Att beröva’.‹.‑{3}
Abū Bakr al‑Warrāq höll alltid tillbaka sina anhängare från att resa och vandra omkring, och han brukade säga ›Nyckeln till all välsignelse består i att du tålmodigt framhärdar på platsen där din <andliga> strävan [irāda] finns, till dess att denna din <andliga> strävan blir framgångsrik för dig, ty om <den andliga> strävan blir framgångsrik för dig så kommer välsignelsens begynnelsestadier att uppenbara sig för dig‹.‑{4}
⇑
#37. Abū Sacīd Ahmad b. cIsā al‑Kharrāz [d. 277/890‑91]
kom från Bagdad och umgicks med Dhu‑‘l‑Nūn al‑Misrī, al‑Nibādjī, Abū cUbayd al‑Busrī, al‑Sarī, Bishr och många andra. Han dog år 277 (år 890‑891 A.D.).‑{1}
Abū Sacīd al‑Kharrāz sade: »Om det inre motsägs av det yttre är det falskt.»‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū cAbd Allāh al‑Rāzī säga, att han hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Sayyād säga, att han hade hört Abū Sacīd al‑Kharrāz säga ›Jag såg Iblīs i drömmen passera i riktning bort från mig, så jag sade till honom ‘Kom hit! Vad vill du?’. Han svarade ‘Vad kan jag göra med er? Ni har ju fördrivit ur era själar det som jag bedrager människorna med!’. När jag då frågade ‘Och vad är då det?’, så svarade han ‘Denna Världen’. När han (Iblīs) var i närheten av mig vände han sig mot mig och sade ‘Men jag har ett subtilt trick bland er!’. Jag frågade ‘Vad är det?’. Han svarade ‘Att ni umgås med ynglingar!’‹.‑{3}
Abū Sacīd sade: »Jag umgicks ständigt med sufier utan att det någonsin förekom någon motsättning mellan dem och mig. ›Hur gick det till?‹ frågade man mig, och jag svarade ›Jag var hela tiden på deras sida visavi mig själv!‹.»‑{4}
⇑
#38. Abū cAbd Allāh Muhammad b. Ismācīl al‑Maghribī [d. 299/911‑12]
var läromästare [ustādh] till Ibrāhīm b. Shaybān och lärjunge till cAlī b. Razīn. Han levde i etthundratjugo år och dog år 299 (år 911‑12 A.D.).‑{1}
Han var en förvånansvärd person: han åt inte något av det som en människohand satte fram åt honom under många år och plockade till sig av gräsets rötter, vilka han var van vid att äta av.‑{2}
Abū cAbd Allāh al‑Maghribī sade: »De bästa handlingarna består i att fylla ögonblicken med <att skapa> överensstämmelse(1) <mellan det inre och det yttre>.»‑{3}
Han sade: »Den uslaste (lägsta) bland människor är en <sufisk> fattigman [faqīr] som smickrar en rikeman eller förödmjukar sig för honom, och den ädlaste av mänskliga varelser är en rikeman som är ödmjuk inför <de sufiska> fattigmännen [fuqarā’] och visar dem vördnad.»‑{4}
_________________________
1) ”överensstämmelse”: i texten plural muwāfaqāt: överensstämmelser.
⇑
#39. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Muhammad b. Masrūq [d. 298/910 eller 299/911]
härstammade från Tūs men bodde i Bagdad och umgicks med al‑Hārith al‑Muhāsibī och Sarī al‑Saqatī. Han avled i Bagdad år 299 (år 911 A.D.) eller – sägs det också – år 298 (år 910 A.D.).‑{1}
Ibn Masrūq sade: »Den människa som ger akt på Gud den Allrahögste under hjärtats <mystika> ingivelser [khawātir] kommer Han att skydda och bevara när hon rör sina lemmar.»‑{2}
Han sade också: »Förhärligandet av det troendes oförvitligheter kommer från förhärligandet av Gud den Allrahögstes oförvitligheter, och genom detta förhärligande når gudstjänaren fram till platsen för den verkliga gudfruktigheten [taqwā].»‑{3}
Han sade också: »Insiktens [macrifa] träd bevattnas med tankens [fikra] vatten. Försumlighetens [ghafla] träd bevattnas med okunnighetens [djahl] vatten. Omvändelsens [tawba] träd bevattnas med ångerns [nidāma] vatten. Kärlekens [mahabba] träd bevattnas med instämmandets och överensstämmelsen (1) vatten.»‑{4}
Han sade också: »När du åtrår insikten [macrifa] utan att dessförinnan ha gjort <den andliga> strävans [irāda] stigar säkra befinner du dig i okunnighet [djahl]. Och när du söker <den andliga> strävan [irāda] utan att först ha gjort omvändelsens [tawba] <andliga> station [maqām](2) stark och bärande går det du söker dig förbi.»‑{5}
_________________________
1) ”överensstämmelse [muwāfaqa]”: dvs. mellan det inre och det yttre; jfr. 38. al‑Maghribī {3}.
2) ”omvändelsens station [maqām al‑tawba]”: den första stationen på sufierns andliga utveckling.
⇑
#40. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Sahl al‑Isbahānī [d. 307/919‑20]
hörde till al‑Djunayds vänkrets. cAmr b. cUthmān al‑Makkī sökte upp honom angående en skuld han hade ådragit sig, och han cAlī b. Sahl löste honom från den – en skuld som uppgick till tretusen dirham! Han träffade Abū Turāb al‑Nakhshabī och hans generation.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū Bakr Muhammad b. cAbd Allāh al‑Tabarī säga, att han hade hört cAlī b. Sahl säga ›Att skynda till lydnad är ett tecken på att Gud skänker framgång [tawfīq]; att hålla sig utanför konflikter är tecken på god respekt; att respektera de <mystika> hemligheterna [asrār] är tecken på vaksamhet [yaqzha]; att skylta med sina självförhävelser hör till människans lättsinnigheter. Om en person inte har lagt en ordentlig grund för utgångspunkterna för sin <andliga> strävan [irāda] kommer inte heller slutresultaten att bli felfria‹.‑{2}
⇑
#41. Abū Muhammad b. Muhammad al‑Husayn al‑Djurayrī [d. 311/923‑24]
var en av al‑Djunayds betydelsefulla följeslagare och umgicks också med Sahl b. cAbd Allāh. Efter al‑Djunayds död(1) insattes han på dennes plats. Han var mycket lärd i sufismens olika sorters vetande och uppnådde ett beaktansvärt <mystikt> tillstånd [hāl](2). Han dog år 311 (år 923‑24 A.D.).‑{1}
Jag hörde cAbd Allāh al‑Shīrāzī säga, att han hade hört Ahmad b. cAtā‘ al‑Rūdhabārī säga ›al‑Djurayrī dog samma år som <överfallet vid> al‑Habīr(3) <ägde rum>. Men ett år senare passerade jag förbi honom där han satt hopsjunken med knäna mot bröstet och pekande upp mot Gud med fingret‹.‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑Husayn al‑Fārisī säga, att han hade hört Abū Muhammad al‑Djurayrī säga(4) ›Om själen får makt över någon blir han fången i lustarnas beslutsmakt, inspärrad i åtråns fängelse, och Gud förvägrar hans hjärta nådegåvorna, så att han inte kan åtnjuta Gud den Allrahögstes ord och ej finna dess sötma, även om han ofta upprepar det på sin tunga, på grund av vad Den Allrahögste har sagt ”Jag skall vända dem, som på ett orätt sätt uppträder övermodigt på jorden, bort från mina tecken […]” (Koranen 7:146)‹.‑{3}
al‑Djurayrī sade också: »Man ser rötterna <till (den av Gud givna) rättsordningens [sharīca] föreskrifter> genom att man sysselsätter sig med grenarna, och grenarna hålls friska genom att man jämför dem med rötterna. Enda vägen till den plats, där rötterna kan skådas, är genom att förhärliga de medel och grenar som Gud förhärligar.»‑{4}
_________________________
1) ”efter al‑Djunayds död”: i den arabiska texten står endast ”efter al‑Djunayd”, underförstått ”efter al‑Djunayds död”.
2) ”uppnådde ett beaktansvärt <mystikt> tillstånd”: i den arabiska texten står helt kort kabīr al‑hāl, vilket Richard Gramlich översätter med ”eine grosse Persönlichkeit” (Das Sendschreiben al‑Qušayrīs …, s. 81) och Alexander Knysh med ”possessed an [advanced] spiritual state” (Al‑Qushayri’s Epistle on Sufism, s. 55). Båda tolkningarna av detta komprimerade uttryck är möjliga, men jag tror Knysh tolkning är den kontextuellt riktigare, eftersom det redan nämnts att al‑Djurayrī var en av al‑Djunayds ”betydelsefulla följeslagare”.
3) al‑Habīr: syftar på det år då pilgrimer till Mekka överfölls av ”separatister” (qarmater) ute i den arabiska sandöknen på en plats vid namn ”al‑Habīr”. Det är tänkbart att al‑Djurayrī själv var ett av offren för denna massaker.
4) Berättarkedjan saknas i Kairoutgåvan 1972–74.
⇑
#42. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Sahl b. cAtā‘ al‑Adamī [d. 309/922]
räknades som en av de stora sufiska mästarna och var en av deras lärda män(1). al‑Kharrāz lovprisade hans insats. Han ingick i al‑Djunayds vänkrets, umgicks med Ibrāhīm al‑Mārisatānī och dog år 309 (år 922 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Sacīd al‑Qurashī säga, att han hade hört Ibn cAtā‘ säga ›Gud upplyser dens hjärta med insiktens ljus som fäster sin själ vid (den av Gud givna) rättsordningens [sharīca] uppföranderegler [ādāb] – det finns ingen förnämare plats än platsen för efterföljelse av Guds Vän (dvs. Profeten Muhammad) i hans uppfordringar och handlingar och goda förhållningssätt [akhlāq]‹.‑{2}
Ibn cAtā‘ sade också: »Den värsta försummelsen är gudstjänarens försummelse av sin Herre {mäktig och härlig är Han!} och försummelsen av Hans påbud och Hans förbud samt hans försummelse av uppförandereglerna [ādāb] i sitt umgänge med Honom.»‑{3}
Jag hörde Abū cAbd Allāh al‑Shīrāzī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd al‑Rahmān b. Ahmad al‑Sūfī säga, att han hade hört Ibn cAtā‘säga ›Sök svaret på allt som du frågas om i <det religiösa> vetandets [cilm] oändliga vidder. Om du inte finner svaret <där>, så sök det på vishetens [hikma] område; om du inte finner svaret <där heller>, så överväg det med hjälp av enhetsbekännandet [tawhīd]. Om du inte finner svaret på dessa tre ställen, så kasta det i ansiktet på Satan!‹.‑{4}
_________________________
1) ”en av deras lärda män”: Ibn cAtā‘ al‑Adamī har efterlämnat en av de viktigaste sufiska korankommentarerna från denna tid. Den finns att tillgå i en textkritisk utgåva med inledning av Paul Nwyia: Le Tafsīr d’Ibn cAtā (m. 309/921) i hans Trois oeuvres inédites de mystiques musulmans. Shaqīq al‑Balkhī, Ibn cAtā, Niffarī. Édition critique avec introductions. Beyrouth 1973, ss. 23–182. Nwyia skriver: »[…] parmi les contemporains d’Ibn cAtā‘ personne n’a laissé un commentaire du Coran aussi important quantitativement, en utilisant au maximum toutes les ressources de la méthode exégétique propre aux soufis: l’istinbāt. ([…] bland Ibn cAtā‘s samtida har ingen efterlämnat en korankommentar som kvantitativt är lika betydelsefull i det den maximalt utnyttjar alla de resurser för exegetisk metod som är speciell för sufiernas: istinbāt”).» (op. cit. ss. 25–26) Istinbāt betyder ”sökandet av det dolda/gömda, dvs. den inre/bakomliggande meningen (i en [koran‑]text)”.
⇑
#43. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Ahmad al‑Khawwās [d. 291/904]
tillhörde kretsen kring al‑Djunayd och al‑Nūrī. Hans fördjupade sig grundligt i gudstillit [tawakkul] och <andliga> övningar [rīyādāt]. Han dog i Rayy år 291 (år 904 A.D.). Han led av en tarmsjukdom och brukade <därför> två sig rituellt närhelst han stod upp till bön och återvände till böneplatsen och utförde två prostrationer(1). En gång steg han ned i vattnet, varpå han {Gud förbarme sig över honom!} dog.‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hade hört al‑Khawwās säga ›<Det religiösa> vetandet [cilm] består inte i en myckenhet av berättelser. Den sant vetande är den som gör sitt vetande – även om det är ringa – till sin ledstjärna och omsätter det i handling och som tar Profetens goda exempel [sunan(2)] till förebild‹.‑{2}
Jag hörde Muhammad al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Ahmad b. cAlī b. Djacfar säga, att han hört al‑Azdī säga, att han hade hört al‑Khawwās säga ›Fem ting botar hjärtbesvär: 1) att recitera Koranen med eftertanke, 2) att hålla en tom mage, 3) att hålla sig uppe om natten, 4) att ödmjukt framlägga sina böneämnen när dagen gryr, och 5) att sitta tillsammans med de fromma‹.‑{3}
_________________________
1) ”två prostrationer [rakcatayn]”: om prostration [rakca], se 23. al‑Djunayd, not 4.
2) ”Profetens goda exempel”: här i pluralis [sunan].
⇑
#44. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Muhammad al‑Kharrāz [d. före 310/ 922]
var bördig från Rayy, levde i närheten av Mekka, umgicks med Abū Hafs och Abū cImrān al‑Kabīr och var en av dem som hängav sig åt gudlighet(1). Han dog någon gång före 310 (922 A.D.).‑{1}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū Nasr al‑Tūsī säga, att han hade hört al‑Duqqī säga ›Jag hade varit utan mat i fyra dagar då jag gick in till cAbd Allāh al‑Kharrāz som sade ‘Om någon av er hungrar i fyra dagar så börjar hungern ropa på honom! Hur skulle det vara om varje levande själ ginge under i det den hyser hopp om hos Gud: tycker du detta skulle vara en stor sak?’‹.‑{2}
Abū Muhammad cAbd Allāh al‑Kharrāz sade: »Hunger [djūc] utgör födan för dem som lever i försakelse(2), ihågkallandet [dhikr] utgör födan för dem som äger <mystik> insikt(3).»‑{3}
_________________________
1) ”som hängav sig åt gudlighet”: mutawarrcūn av warac.
2) ”som lever i försakelse”: al‑zāhidūn.
3) ”som äger <mystik> insikt”: al‑cārifūn.
⇑
#45. Abu‑‘l‑Hasan Bunān b. Muhammad al‑Hammāl [d. 316/928]
härstammade från Wāsit men slog sig ned i Egypten, där han dog år 316 (år 928 A.D.). Han var en betydelsefull person och en undergörare.‑{1}
På frågan om vilket som var sufiernas mest upphöjda <mystika> tillstånd svarade Bunān ›Att förlita sig på det som är en beskuret, att svara upp mot förpliktelserna, att vaka över det inre <livets hemlighet>(1), och att avstå från de två existenserna (Denna Världen och Den Kommande Världen)!‹.‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört al‑Hasan b. Ahmad al‑Rāzī säga, att han hade hört Abū cAlī al‑Rūdhabāri säga ›Bunān al‑Hammāl kastades <en gång> framför ett lejon, som började sniffa på honom men utan att skada honom. Sedan han tagits bort <från lejonet> och man frågade honom vad som hade rört sig i hans hjärta, när lejonet hade sniffat på honom, svarade han ”Jag funderade över de <religiösa> lärdes åsiktsskillnader vad gäller lejonets saliv(2) (dvs. huruvida det var rituellt rent eller ej)”.‹.‑{3}
_________________________
1) ”det inre <livets hemlighet>”: al‑sirr.
2) ”lejonets saliv”: dvs. huruvida det var rituellt rent eller ej.
⇑
#46. Abū Hamza al‑Baghdādī al‑Bazzāz [d. 289/902]
dog innan al‑Djunayd och tillhörde dennes vänkrets men umgicks också med al‑Sarī och al‑Hasan al‑Musūhī. Abū Hamza ägde kunskap om de olika formerna av Koranläsning och var rättslärd [faqīh]; han var ättling till cIsā b. Abān. Ahmad b. Hanbal(1) brukade tillfråga honom i olika spörsmål ›Du sufier! Vad har du att säga i denna fråga?‹. Det sägs att han höll på att föreläsa i sin samlingslokal en fredag då hans tillstånd <plötsligt> förändrades och han sjönk ned från sin stol – fredagen därpå avled han. Det sägs att han dog år 289 (år 902 A.D.).‑{1}
Abū Hamza sade: »Vandringen är lätt för den som vet vilken Den <ende> verkliges, Den Allrahögstes, väg(2) är, och det finns ingen vägledning på vägen mot Gud den Allrahögste utom efterföljelsen av Guds Utsände {Gud välsigne och bevare honom!} i hans <olika> belägenheter, handlanden och uttalanden.»‑{2}
Abū Hamza sade också: »Den som får sin näring av tre saker har räddats från fördärvligheterna: 1) En tom mage i förening med ett förnöjt hjärta, 2) en ständig fattigdom [faqr] tillsammans med beredskap till försakelse [zuhd], och 3) ett fullkomligt tålamod tillsammans med ett ständigt ihågkallande [dhikr(3)].»‑{3}
_________________________
1) Ahmad b. Hanbal: sträng traditionalist [sunnī], se 6. al‑Hāfī, not 5. al‑Qushayrī betraktade sig ju också som sunnimuslim (ortodox muslim), och hans syfte med al‑Risāla var just att förankra sufismen i ortodox islam.
2) ”Den <ende> verkliges, Den Allrahögstes, väg [tarīq al‑haqq tacālā”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
3) Om översättning av roten d∙k∙r och dess avledningsformer med ihågkalla och motsvarande avledningsformer, se al‑Qushayrī och min inledning till Tartīb al‑sulūk fī tarīq Allāh, 4. Att översätta dh∙k∙r {⇒ 17.–19.}.
⇑
#47. Abū Bakr Muhammad b. Mūsa‑’l‑Wāsitī [d. 320/932]
hade sina rötter i <distriktet> Farghāna i Khurāsān. Han umgicks med al‑Djunayd och al‑Nūrī och var en lärd person med stort inflytande. al‑Wāsitī slog sig ned i Marw, där han dog efter år 320 (år 932 A.D.).‑{1}
al‑Wāsitī sade: »Fruktan och hopp är två tyglar som hindrar gudstjänaren från dåligt uppförande.»‑{2}
Han sade också: »Kompensationerna för ens lydnadsgärningar visar sig inte förrän man glömt sin egen förtjänstfullhet.»‑{3}
al‑Wāsitī sade: »När Gud vill göra en gudstjänare föraktbar kastar han honom till de där förruttnelserna och kadavren.» Därmed menar han umgänget med ynglingar.‑{4}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abū Bakr Muhammad b. cAbd al‑cAzīz al‑Marwazī säga, att han hade hört al‑Wāsitī säga ›De(1) tar sitt dåliga uppförande för uppriktighet, sina själars girighet för upprymdhet och sina målsättningars lågsinthet för uthållighet! De är alltför blinda för att kunna se vägen och de färdas på den tills den blir oframkomlig. Det finns inget liv som växer på deras mark och ingen utläggning som frodas i deras föreläsningar. Om de uttalar sig så gör de det med godtycklighet, och om de samtalar så gör de det i högmod. Häftigheten i deras själar informerar om illvilligheten i deras sinnen. Deras glupskhet när det gäller mat blottlägger vad som rör sig i deras innersta skrymslen(2). ”[…] Måtte Gud bekämpa dem! Hur kommer det sig att de är så förljugna?” (Koranen 63:4)‹.‑{5}
Jag hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han från en invånare i Marw hade hört om en apotekare som sade ›al‑Wāsitī passerade en fredag förbi dörren till min affär på väg till bönelokalen då sulremmen på hans sandal gick sönder. Jag sade till honom ‘O sufimästare! Tillåter du mig att laga din sandal?’, och han svarade ‘Laga den!’. När jag hade lagat hans sulrem sade han ‘Vet du varför sulremmen på min sandal gått av?’, och jag svarade ‘Nej, säg mig det!’. Han sade ‘På grund av att jag inte har genomfört den rituella tvagningen inför fredagen!’. Då svarade jag honom ‘O herre! Där finns det en damm! Vill du, kan gå ned i den?’. Han sade ‘Ja!’. Och så ledde jag honom ned i dammen, och han genomförde den rituella tvagningen‹.‑{6}
_________________________
1) ”De”: syftar antagligen på den typ av sufier som kallades mutasawwifūn, sådana som uppträdde som om de vore sufier, pseudo‑sufier.
2) ”innersta skrymslen”: den arabiska texten har asrār, alltså pluralformen av sirr, vilket här bäst översätts med ”innersta skrymslen”.
⇑
#48. Abu‑‘l‑Hasan b. al‑Sā‘igh [d. 330/941‑42]
kallades cAlī b. Muhammad b. Sahl al‑Dīnawarī. Han slog sig ned i Egypten, där han dog. Han var en de stora sufiska mästarna. Han dog år 330 (år 941‑42)(1).‑{1}
Abū cUthmān al‑Maghribī sade: »Av de sufiska mästarna såg jag ingen som var mer upplyst än Abū Yacqūb al‑Nahradjūrī och ingen som var mer fylld av vördsamhet [hayba] än Abu‑‘l‑Hasan b. al‑Sā‘igh.»‑{2}
Då Ibn al‑Sā‘igh tillfrågades om man kan bevisa det osynliga med hjälp av det synliga svarade han ›Hur skulle man med hjälp av egenskaper från det som äger likhet och jämförbarhet <med andra saker> kunna bevisa det som inte äger likhet och jämförbarhet <med något annat>?!‹.‑{3}
Han tillfrågades om [sufi‑]aspirantens [al‑murīd] karaktär och svarade ›Det som Gud {mäktig och härlig är Han!} har sagt ”[…] och(2) jorden blev dem trång, huru vid hon än är, och deras sinnen ängslades […]” (Koranen 9:118)(3)‹.‑{4}
Han sade också: »De <mystika> tillstånden [ahwāl] är som blixtarna: när de är stadiga är detta själens föraning och naturens instämmande.»‑{5}
_________________________
1) ”Han dog …”: denna mening står mellan § 2 och § 3 i den arabiska texten.
2) al‑Qushayrī skriver ”wa‑dāqa calay‑him al‑ard” (och jorden …) i stället för korantextens ”idhā dāqa calay‑him al‑ard” (när jorden …).
3) Helan passagen lyder: ”/117/Så har nu Gud misskundat sig över Profeten, de medflyktingar och medhjälpare, som följde honom i nödens stund, sedan någras hjärtan bland dem varit nära att avfalla. Då misskundade Han sig över dem – Han är förvisso huld och barmhärtig – /118/ så ock över de tre, som lämnades kvar, ända därhän, att Han, när jorden blev dem trång – hur vid den än är – och deras sinnen ängslades och de märkte, att det ej finns någon undflykt undan Gud än hos Honom, misskundade sig över dem, för att de skulle omvända sig; Gud är förvisso den Misskundsamme, den Barmhärtige”.
⇑
#49. Abū Ishāq Ibrāhīm b. Dāwūd al‑Raqqī [d. 326/937‑38]
var en av de stora sufiska mästarna i Syrien och tillhörde kretsarna kring al‑Djunayd och al‑Djallā‘. Han fick ett långt liv och levde till år 326 (år 937‑38 A.D.).‑{1}
Ibrāhīm al‑Raqqī sade: »Insikt [macrifa] är att tillstå att Den <ende> verklige [al‑haqq](1) transcenderar allt som man kan föreställa sig.»‑{2}
Han sade också: »Ögonen är öppna och <Guds> allmakt syns överallt, men den inre blickens ljusstrålar är svaga.»(2)‑{3}
Och han sade: »Den svagaste människan är den som är för svag att fördriva sina lustar, och den starkaste människan är den som är stark nog att fördriva dem.»‑{4}
Och han sade: »Tecknet på kärlek till Gud är att man föredrar att lyda Honom och att efterfölja Hans Profet {Gud välsigne och bevare honom}.»‑{5}
_________________________
1) ”Den <ende> verklige”: al‑haqq. Om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
2) ”Ögonen är öppna…”: jag har kastat om ordföljden i denna mening för att den skall bli tydligare (ordagrant: ”<Guds> allmakt syns överallt) och ögonen är öppna, men den inre blickens ljusstrålar är svaga.”
⇑
#50. Mamshād al‑Dīnawarī [d. 299/911‑12]
var en av de stora sufiska mästarna. Han dog år 299 (år 911‑12 A.D.).‑{1}
Mamshād sade: »<Sufi‑>aspirantens [murīd] uppförandekod [adab] består i att se det som sin plikt att skänka de sufiska mästarna deras vördnadsbetygelser, att betjäna bröderna, att lämna de dagliga bestyrens bekymmer [asbāb] bakom sig och att bevara (den av Gud givna) rättsordningens [sharc] uppföranderegler [ādāb] för egen del.»‑{2}
Mamshād sade: »Jag har aldrig trätt in framför någon enda av mina sufimästare utan att först ha lämnat mina egna intressen bakom mig för att uteslutande kunna hålla blicken riktad mot de välsignelser som strömmar ut över mig från åsynen av sufimästaren och från hans ord. Om någon som är upptagen av sina egna intressen träder fram inför en sufimästare blir han avskuren från de välsignelser som strömmar ut från åsynen av sufimästaren och från tillfället att få att sitta ned tillsammans med honom och från hans ord.»‑{3}
⇑
#51. Khayr al‑Nassādj [d. 322/934]
umgicks med Abū Hamza al‑Baghdādī, träffade al‑Sarī och tillhörde Abu‑‘l‑Hasan al‑Nūrīs vänkrets. Han fick dessutom ett långt liv: han levde – sägs det – i etthundratjugo år! al‑Shiblī och al‑Khawwās omvände sig i hans möteslokal [madjlis], och han var lärare [ustādh] för sin grupp av sufier.‑{1}
Det sägs att hans namn var Muhammad b. Ismācīl och att han kom från Sāmarra men att han kallades Khayr al‑Nassādj(1). Han hade nämligen gett sig ut på pilgrimsfärd då en man vid stadsporten till Kūfa grep tag i honom och sade ›Du är min slav och ditt namn är Khayr!‹. Khayr var neger och opponerade sig inte emot honom. Mannen tog honom i tjänst i sitt sidenväveri och brukade säga till honom ‘Khayr!’, och Khayr svarade ‘Till din tjänst, (herre)(2)! [labbayka]’. Efter flera år sade mannen till honom ›Jag har misstagit mig! Du är inte min tjänare! Och ditt namn är inte Khayr!‹. Så Khayr gick sin väg, lämnade mannen, och sade ›Jag kommer inte att ändra på ett namn som en muslimsk man har kallat mig vid!‹.‑{2}
al‑Khayr sade: »Fruktan är Guds piska med vilken Han korrigerar de själar som lagt sig till med ett dåligt uppförande [adab].»‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑Hasan al‑Qazwīnī säga, att han hade hört Abu‑‘l‑Husayn al‑Mālīkī säga ›Jag frågade en person som var närvarande vid al‑Nassādjs död hur denne tog det och vederbörande svarade ‘När tiden för aftonbönen var inne förlorade al‑Nassādj medvetandet men öppnade strax därefter ögonen och pekade mot en vrå av huset (dvs. mot dödens ängel) och sade ”Stå still! Gud bevare dig! Du är blott en tjänare med ett uppdrag – och så är jag! Men det du fått i uppdrag missar du ej, medan jag missar det jag fått i uppdrag”‹. Sedan bad han om vatten och tvådde sig inför bönen, sträckte därefter på sig, slöt ögonen, framsade trosbekännelsen [tashahhada] och dog. Folk såg honom i sina drömmar och frågade honom ›Vad har Gud då gjort med dig?‹, och han svarade den som frågade honom ›Fråga mig inte därom! Jag har i varje fall kommit till ro efter <att ha lämnat> er förruttnande värld!‹.‑{4}
_________________________
1) ”Nassādj”: ”vävare”, Khayr al‑Nassādj = ”Vävarens Khayr” (khayr betyder ”god”, ”utmärkt”; ”bättre”; ”bäst”, men kan även betyda ”egendom”. Khayr al‑Nassādj skulle alltså kunna betyda ”Vävarens Egendom” – han togs ju som slav – samtidigt som en ordlek finns inbakad.
2) ”‘Till din tjänst, (herre)! [labbayka]'”: denna exklamation användes också i extatiska yttranden [shathiyāt], ofta i skenbart vanvördiga sammanhang, av en del sufier med den underförstådda betydelsen av ‘Till Din tjänst, (Herre)!’, (jfr. C. W. Ernst: Words of Ecstasy in Sufism, ss. 100, 121, 125).
⇑
#52. Abū Hamza al‑Khurāsānī [d. 290/902]
kom från Naysābūr och hade sina rötter i en plats vid namn Mulqābādh. Han tillhörde al‑Djunayds, al‑Kharrāz’ och Abū Turāb al‑Nakhshabīs vänkrets. Abū Hamza var gudlig [waric] och from. Han avled år 290 (år 902 A.D.).(1)‑{1}
Abū Hamza sade: »Gud får den som är uppfylld med tanken på döden [dhikr al‑mawt] att älska allt som äger bestånd och får honom att hata allt som äger förgänglighet.»‑{2}
Han sade: »Den som äger insikt [cārif] stakar sig med Guds hjälp fram i livet från dag till dag och tar emot sitt liv (av Gud) en dag i sänder.»‑{3}
En man sade till honom ›Ge mig ett råd!‹, och han svarade honom ›Gör i ordning din färdkost för den resa du har framför dig!‹.‑{4}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Abu‑‘l‑Tayyib al‑cAkkī säga, att han hört Abu‑‘l‑Hasan al‑Misrī säga, att han hade hört Abū Hamza al‑Khurāsānī säga ›Jag fortsatte mitt liv i ett vigt tillstånd(2), <klädd> i en yllemantel [cabā’], under det jag varje år färdades tusen parsanger(3) medan solen gick upp och ned över mig. Närhelst jag <råkade> lämna mitt vigda tillstånd, så återinträdde jag <genast> i det‹.‑{5}
_________________________
1) ”Han avled …”: denna mening står sist i den arabiska texten.
2) ”vigt tillstånd”: muhrim, dvs. i ett tillstånd av ihrām eller den speciella rituella renhet som krävs av en hādjdj (pilgrim till Mekka).
3) ”parsanger”: farsakh (i arabiskan används här singularformen), arabisering av det gammalpersiska ordet parsang, som anger avståndet för en timmes färd på hästrygg i normal takt.
⇑
#53. Abū Bakr Dulaf b. Djahdar al‑Shiblī [d. 334/946]
föddes och växte upp i Bagdad, men hans familj härstammade från Usrūshana. Han umgicks med al‑Djunayd och hans samtida och var sin tids sufiska mästare vad gäller <mystikt> tillstånd, kvicktänkthet [zharf] och (religiöst) vetande [cilm]; han tillhörde al‑Mālikīs rättsskola. al‑Shiblī levde i 87 år och dog år 334 (år 946 A.D.). Hans grav finns i Bagdad.‑{1}
Så snart al‑Shiblī hade omvänt sig i Khayr al‑Nassādjs möteslokal [madjlis] kom han till Damāwand och sade ›Jag har varit styresman över ert område. Gör mig nu fri (från detta uppdrag)!‹.‑{2}
I början av sitt sufiliv överskred hans inre kamp alla gränser.‑{3}
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū cAlī al‑Daqqāq {Gud förbarme sig över honom!} säga ›Uppgiften har nått mig om att han gned in si och så mycket salt i ögonen för att han skulle vänja sig vid att hålla sig vaken om nätterna och så att inte sömnen skulle få grepp om honom‹.
Även om det inte funnes mer att berätta om al‑Shiblīs förhärligande av (den av Gud givna) rättsordningen [sharc] än det som Bakrān al‑Dīnawarī berättat(1) om från slutet av hans liv, så är redan det <som berättats> här tillräckligt mycket.‑{4}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hade hört Abu‑‘l‑cAbbās al‑Baghdādī säga ›al‑Shiblī {Gud förbarme sig över honom!} brukade under de sista dagarna av sitt liv säga ‘Tänk så många platser det finns, där jag, om jag doge på någon av dem, skulle kunna tjäna som ett varnande exempel för dess invånare!’‹.‑{5}
När fastemånaden [ramadān] kom brukade al‑Shiblī anstränga sig mer än någon annan av sina samtida och säga ›Denna månad har min Herre förhärligat, så därför vill jag vara den förste att förhärliga den‹.
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū cAlī <al‑Daqqāq> berätta detta om honom.‑{6}
_________________________
1) al‑Sarrādj återger det som al‑Qushayrī här åsyftar: Bakrān al‑Dīnawarī {Gud förbarme sig över honom!} sade: »Jag var närvarande vid al‑Shiblīs {Gud den Allrahögste förbarme sig över honom!} dödsbädd, och han sade då till mig ›Ett dirham‑mynt av ovisst ursprung tynger mitt hjärta. I stället för dess ägare gav jag det som allmosa till torget. Inget upptar mig (mitt samvete) mer än detta‹. Därpå sade han ›Två mig inför ritualbönen!‹. Jag gjorde då det men glömde att badda hans skäggstrån. Han kunde inte längre tala men grep tag i min hand <med vatten> och förde in den i sitt skägg – sedan dog han.» (Kitāb al‑lumac ed. Nicholson, s. 210; för referensen är jag Richard Gramlich tack skyldig.)
⇑
#54. Abū Muhammad cAbd al‑Allāh b. Muhammad al‑Murtacish [d. 328/939‑40]
kom från Naysābūr, närmare bestämt från en ort som heter al‑Hīra, men det sägs också att han kom från en ort som heter Mulqābādh. Han umgicks med Abū Hafs och Abū cUthmān och mötte al‑Djunayd och var en mycket betydelsefull person; han brukade vistas i Shūnīzīya‑moskén. al‑Murtacish dog i Bagdad år 328 (år 939‑40 A.D.).‑{1}
al‑Murtacish sade: »Den <andliga> strävan [irāda] består i att hålla tillbaka själen från målen för dess egen strävan [murādāt], i att inrikta sig mot Gud den Allrahögstes befallningar, samt i att vara nöjd med det som genom <Guds> förutbestämmande faller på ens lott.»‑{2}
När man berättade för honom att en viss person gick på vattnet svarade han ›Om Gud gåve någon makt att spjärna emot sin egen lusta, så vore detta en större händelse <för mig> än att någon ginge runt uppe i luften(1)!‹.‑{3}
_________________________
1) al‑Murtacish leker här med orden ”lusta” och ”luft” som låter nästan likadant på arabiska: spjärna emot sin egen hawā (lusta) och gå runt uppe i hawā’ (luften).
⇑
#55. Abū cAlī Ahmad b. Muhammad al‑Rūdhabārī [d. 322/934]
kom från Bagdad men slog sig ned i Egypten; han dog år 322 (år 934 A.D.). al‑Rūdhabārī umgicks med al‑Djunayd, al‑Nūrī, Ibn al‑Djallā‘ och deras generation. Han var mest kvicktänkt [azhraf] av de sufiska mästarna och den av dem som visste mest om den sufiska vägen.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hade hört Abu‑‘l‑Qāsim al‑Dimashqī säga att Abū cAlī al‑Rūdhabārī blev tillfrågad beträffande en person som lyssnade på musikinstrument(1) och som menade att dessa var tillåtna för honom, eftersom han hade nått fram till en nivå som inte påverkades under växlingen mellan olika <mystika> tillstånd [ahwāl]. al‑Rūdhabāri svarade ›Ja, han har förvisso nått fram – men till helvetet!‹.‑{2}
al‑Rūdhabārī tillfrågades om sufismen och svarade ›Denna skola [madhhab] genomsyras till hundra procent av allvar, så blanda inte in något i den som har med gyckel att göra!‹.‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hade hört Abū cAlī al‑Rūdhabārī säga ›Följande är ett tecken på förblindelse: att du handlar illa medan Gud handlar väl mot dig, att du utelämnar bot och bättring i din inbillning om att man har överseende med dina felsteg och att du tror att detta (utelämnande) kommer från Guds storsinthet mot dig!‹.‑{4}
Han sade: »al‑Djunayd var min lärare [ustādh] i sufism, Abu‑‘l‑cAbbās b. Shuraydj(2) i rättslära [fiqh], Thaclab(3) i boklig bildning [adab] och Ibrāhīm al‑Harbī i Traditionsuppgifterna om Profetens seder och bruk [hadīth].»‑{5}
_________________________
1) ”musikinstrument”: malāhin.
2) Ibn Shuraydj: shaficītisk rättslärare, död 306/918; tillhörde alltså samma rättsskola som al‑Qushayrī.
3) Thaclab: känd grammatiker i Kufa, död 291/904; därför översättningen av det mångtydiga adab med ”boklig bildning” här.
⇑
#56. Abū Muhammad cAbd Allāh b. Munāzil [d. 329/940‑41]
tillhörde den form av sufism som kallas malāmatīya(1). Han var en för sin tid unik person. Ibn Munāzil umgicks med Hamdūn al‑Qassār och var en lärd person, och han upptecknade många Traditionsuppgifter om Profetens seder och bruk [hadīth]. Han dog i Naysābūr år 329 (år 940‑41 A.D.) eller 330 (år 941‑42 A.D).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hört cAbd Allāh al‑Mucallim säga, att han hade hört cAbd Allāh b. Munāzil säga ›Ingen försummar någon av de religiösa förpliktelserna utan att Gud den Allrahögste hemsöker honom och låter honom drabbas av försummelse att iakttaga Profetens goda exempel(2). Och ingen prövas med försummelse av dessa utan att han löper stor risk att råka ut för nymodigheter(3)‹.‑{2}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī säga, att han hört Abū Ahmad b. cIsā säga, att han hade hört cAbd Allāh b. Munāzil säga ›Dina bästa stunder är de då du är fri från din själs infall och fri från ditt ondskefulla tänkande‹.‑{3}
_________________________
1) malāmatīya: se 22. Hamdūn al‑Qssār, not 1.
2) ”Profetens goda exempel”: här i pluralis: sunan (sg.: sunna).
3) ”nymodigheter”: bidac (sg.: bidca) – al‑Qushayrīs syfte med al‑Risāla var ju att varna för nymodigheter och återföra sufismen till ortodoxins huvudfåra!
⇑
#57. Abū cAlī Muhammad b. cAbd al‑Wahhāb al‑Thaqafī [d. 328/939‑40]
var sin tids religiöse ledare [imām]. Han umgicks med Abū Hafs och Hamdūn al‑Qassār och genom honom blev sufismen känd i Naysābūr; han dog år 328 (år 939‑40 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hade hört Abū cAlī al‑Thaqafī säga ›Även om en person har samlat på sig alla olika slags vetande och umgås i alla samhällsskikt, så kommer han ändå inte kunna uppnå en position i samhället om han inte har underkastat sig <andlig> träning [riyāda] hos en sufisk mästare [shaykh], en religiös ledare [imām] eller en uppriktig mentor [mu’addib]. Då det gäller korrekt handel och vandel bör man inte ta en sådan person till förebild som inte fått sin utbildning hos en lärare [ustādh], som har kunnat påvisa bristerna i denne persons handlande och lättsinnigheterna i hans själ‹.‑{2}
Abū cAlī {Gud förbarme sig över honom!} sade: »Denna gudsnation [umma] kommer att hinnas ifatt av ett tidsskede, då den troende ej kommer att finna livet angenämt med mindre än att han kan sätta sin tillit till en hycklare.»‑{3}
Och han sade: »Fy för Denna Världens bestyr när de vänder hitåt! Och fy för dess bedrövelser när de vänder om! Den förståndige är den som inte stöttar sig mot något som – när det kommer – blir ett bestyr och – när det försvinner – blir en bedrövelse!»‑{4}
⇑
#58. Abu‑‘l‑Khayr al‑Aqtac [d. ca. 340/951]
var av nordafrikanskt ursprung och levde i Tānāt (i Syrien) och var en undergörare med en genomträngande skarpblick [firāsa] och hade stort inflytande; han dog omkring år 340 (år 951 A.D.).‑{1}
Abu‑‘l‑Khayr sade: »Endast den som håller sig inom anständighetens gränser, omfamnar uppförandekoden [adab], uppfyller de religiösa plikterna och umgås med de fromma [sālihūn] kan uppnå ett sublimt <mystikt> tillstånd.»‑{2}
⇑
#59. Abū Bakr Muhammad b. cAlī al‑Kattānī [d. 322/934]
hade sina rötter i Bagdad, umgicks med al‑Djunayd, al‑Kharrāz och al‑Nūrī och levde i närheten av Mekka fram till sin död år 322 (år 934 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hade hört Abū Bakr al‑Rāzī säga ›al‑Kattānī riktade blicken mot en man med vitt hår och skägg, som gick och tiggde bland folket, och sade ‘Det där är en man som i sin ungdom försummat det Gud har rätt till, så därför har Gud lämnat honom därhän på hans ålderdom!’‹.‑{2}
al‑Kattānī sade också: »Åtrån är Satans tygel, och den som griper tag i hans tygel blir hans slav.»‑{3}
⇑
#60. Abū Yacqūb Ishāq b. Muhammad al‑Nahradjūrī [d. 330/941‑42]
umgicks med Abū cAmr al‑Makkī, Abū Yacqūb al‑Sūsī, al‑Djunayd med flera. Han levde i närheten av Mekka och dog där år 330 (år 941‑42 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört al‑Husayn Ahmad b. cAlī säga, att han hade hört al‑Nahradjūrī säga ›Denna Världen är ett hav och Den Kommande Världen är stranden, gudsfruktan är fartyget och dess passagerare människorna‹.‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hade hört al‑Nahradjūrī säga ›Jag såg en man som enögd gick runt Kaba(1) medan han sade ‘Jag flyr från Dig till Dig!’, så jag frågade honom ‘Varför denna bön?’, och han svarade ‘En dag kastade jag en blick på en person, som jag fann fager. Och se, då träffades min syn av ett kraftigt slag, mitt öga hoppade ur, och jag hörde en röst säga: Ett slag för en blick! Hade du kastat fler blickar hade det blivit fler slag!’‹.‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Ahmad b. cAlī säga, att han hade hört al‑Nahradjūrī säga ›Det bästa av <mystika> tillstånd är det som går hand i hand med (det religiösa) vetandet [cilm]‹.‑{4}
_________________________
1) ”Kaba”: se 1. Ibrāhīm b. Adham, not 4.
⇑
#61. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Muhammad al‑Muzayyin [d. 328/939‑40]
kom från Bagdad, var följeslagare till Sahl b. cAbd Allāh och al‑Djunayd och den generationen. Han dog i Mekka, där han bodde, år 328 (år 939‑40 A.D.). Han var mycket gudlig.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī säga, att han hört Abū Bakr al‑Rāzī säga, att han hade hört al‑Muzayyin säga ›Att synda efter en synd är en bestraffning för den första synden. Att utföra en välgärning efter en välgärning är belöning för den första välgärningen‹.‑{2}
al‑Muzayyin tillfrågades om enhetsbekännandet [tawhīd] och svarade ›Det innebär att du vet, att Den Allrahögstes egenskaper är åtskilda från Hans skapelses egenskaper. Han är åtskild från dem genom Sina egenskaper, som har sitt ursprung i tidlösheten, såsom de är åtskilda från Honom genom sina egenskaper, som har sitt ursprung i tiden‹.‑{3}
Han sade också: »Gud hänvisar den person som hos Honom inte finner sina behov tillgodosedda att söka få dem tillgodosedda hos de skapade varelserna. Och Han hänvisar de skapade varelserna till den person som hos Honom finner sina behov tillgodosedda att söka få sina behov tillgodosedda hos den personen.»‑{4}
⇑
#62. Abū cAlī b. al‑Kātib [d. före 340/951]
hette al‑Hasan b. Ahmad, umgicks med Abū cAlī al‑Rūdhabārī och Abū Bakr al‑Misrī bland andra och var en stor personlighet. Han dog omkring år 340 (år 951 A.D).‑{1}
Ibn al‑Kātib sade: »När fruktan råder i hjärtat talar tungan inte om annat än vad som bekymrar hjärtat.»‑{2}
Ibn al‑Kātib sade också: »Muctaziliterna(1) förklarar utifrån intellektet [caql] Gud den Allrahögste såsom varande upphöjd över allting – och träffar fel! Sufierna förklarar Honom utifrån (det religiösa) vetandet [cilm] såsom varande upphöjd över allting – och träffar rätt!»‑{3}
_________________________
1) ”Muctaziliterna [al‑muctazila]”: en kontroversiell, icke‑sunnitisk, teologisk skolbildning [madhhab] från 700‑talet som, speciellt från och med 800‑talet och framåt, fick sin starkaste genomslagskraft bland teologer och filosofer men även bland makthavare och politiska fraktioner. Muctaziliterna tillämpade ett strängt rationellt betraktelsesätt i sin dogmatiska metodik och strävade bl.a. att rensa bort alla antropomorfiska och antropomorfoida drag i Guds egenskaper och kategoriskt förneka varje som helst Guds likhet med någon eller något hos Hans skapade varelser eller i Hans skapelse – resultatet av denna dogmatik blir en hyperteoretisk, abstrakt, ontologisk monoteism, en ”avpersonaliserad” gudom långt bortom sufierna känslo‑ och föreställningsvärld. En annan konsekvens av muctaziliternas metodik blir t.ex. att Koranens antropomorfism måste tolkas enbart allegoriskt.
⇑
#63. Muzhaffar al‑Qirmisīnī(1)
var en av de sufiska mästare som levde på berget (al‑Qāsiyūn vid Damaskus(2)). Han umgicks med cAbd Allāh al‑Kharrāz bland andra.‑{1}
Muzhaffar al‑Qirmisīnī sade: »Det finns tre sorters fasta [sawm]: 1) andens fasta, som består i att man skär bort hoppet, 2) intellektets fasta, som består i att man stålsätter sig mot böjelsen, 3) själens fasta, som består i att man avstår från föda och de saker som är otillåtna.»‑{2}
Muzhaffar sade också: »Den sämsta formen av sällskap är kvinnors sällskap, på vilket sätt det än vara må.»‑{3}
Han sade också: »Om förnöjsamheten bistår hungern, så blir den ett reflektionens odlingsfält, en vishetens källa, ett klokskapens liv och hjärtats lykta.»‑{4}
Han sade också: »Tjänarnas mest förtjänstfulla gärningar är att tillvarata sina nuvarande ögonblick, som består i att de ej kommer till korta i något ärende och ej går över gränsen.»‑{5}
Han sade också: »En <sufi‑>aspirant [murīd] kan inte inhämta sin uppförandekod [adab] från någon som inte själv inhämtat sin uppförandekod av en vis man.»‑{6}
_________________________
1) Dödsår för Muzhaffar al‑Qirmisīnī saknas.
2) ”berget (al‑Qāsiyūn vid Damaskus)”: detta berg, ”Jabal Qasiun”, är numera bebyggt och utgör en stadsdel inom storstaden Damaskus gränser.
⇑
#64. Abū Bakr cAbd Allāh b. Tāhir al‑cAbharī [d. ca. 330/941]
var en av al‑Shiblīs vänner och en av de sufiska mästare som levde på berget (al‑Qasiyūn vid Damaskus(1)). Han var lärd och gudlig och umgicks med Yūsuf b. al‑Husayn bland andra; han dog omkring 330 (941 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī säga, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh säga, att han hade hört Abū Bakr b. Tāhir säga ›Det är <den sufiske> fattigmannens [faqīr] villkor att inte äga någon längtan. Men om det ändå inte går att undvika, så må hans längtan inte nå utöver hans förnöjelse, dvs. det han behöver‹.‑{2}
Enligt samma berättarkedja [isnād] sade han: »Om du älskar en broder i Gud, så samtala så lite som möjligt med honom i Denna Världen!»‑{3}
_________________________
1) ”berget (al‑Qāsiyūn vid Damaskus)”: detta berg, ”Jabal Qasiun”, är numera bebyggt och utgör en stadsdel inom storstaden Damaskus gränser.
⇑
#65. Abu‑‘l‑Husayn b. Bunān [fl. 325/933]
förknippas med Abū Sacīd al‑Kharrāz och var en av Egyptens stora sufiska mästare. Ibn Bunān sade: »För varje sufier gäller: om bekymmer för hans försörjning upptar hans hjärta, så leder <ändå> vidhållandet vid den goda gärningen honom närmare till Gud. Och tecknet på att hjärtat hyser tilltro till Gud är att det visar större tillförlit till det som finns i Guds händer än det som finns i hans egna händer.»‑{1}
Han sade också: »Undvik dåliga vandel [akhlāq] på samma sätt som ni undviker det som är otillåtet.»‑{2}
⇑
#66. Abū Ishaq Ibrāhīm b. Shaybān al‑Qirmisīnī [fl. 375/985]
var sin tids sufiske mästare. Han umgicks med Abū cAbd Allāh al‑Maghribī och al‑Khawwās bland andra.‑{1}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Abū Zayd al‑Marwizī al‑Faqīh säga, att han hade hört Ibrāhīm b. Shaybān säga ›Den som vill vara passiv eller overksam skall hålla sig till kravbefrielserna(1)‹.‑{2}
Enligt samma berättarkedja [isnād] sade han ›Kunskapen om försvinnandet [fanā’] och kvarblivandet [baqā’](2) handlar om att vara uppriktig i enhetsbekännandet [tawhīd] och att vara oförvitlig i tjänstvillighet – vad som går härutöver är spetsfundigheter och kätteri [zandaqa]‹.‑{3}
Ibrāhīm sade också: »Det simpla packet är de som syndar mot Gud {mäktig och härlig är Han!}.»‑{4}
_________________________
1) ”kravbefrielserna”: rukhas (sg.: rukhsa).
2) ”försvinnandet [fanā’] och kvarblivandet [baqā’]”: två centrala och komplexa begrepp i den sufiska terminologin. För enkelhetens skull kan fanā’ definieras som ”försvinnandet från allt utom Gud” och baqā’ som ”kvarblivandet hos Gud (när allt annat försvunnit ur medvetandet)”; detta begreppspar skulle kunna utgöra ett utsökt ämnesval för en religionsvetenskaplig avhandling.
⇑
#67. Abū Bakr al‑Husayn b. cAlī b. Yazdānyār(1)
kom från Urmia och hade en egen metodväg [tarīqa] i sufismen. Han var lärd och gudlig och förebrådde en del av dem som äger <mystik> insikt [cārifūn] för deras generaliseringar och specialuttryck.‑{1}
Ibn Yazdānyār sade: »Tag dig i akt för att trakta efter intimitet med Gud samtidigt som du älskar människors intimitet! Tag dig i akt för att trakta efter Guds kärlek samtidigt som du älskar att vara alla till lags överallt! Tag dig i akt för att trakta efter en ställning hos Gud samtidigt som du älskar att ha en ställning bland människor!»‑{2}
_________________________
1) Dödsår för Ibn Yazdānyār saknas.
⇑
#68. Abū Sacīd b. al‑Acrābī [d. 341/951]
hette Ahmad b. Muhammad b. Ziyād al‑Basrī. Han levde inom helgedomsområdet (i Mekka) och dog där år 341 (år 951 A.D.). Han umgicks med al‑Djunayd, cAmr b. cUthmān al‑Makkī, al‑Nūrī med flera.‑{1}
Ibn al‑Acrābī sade: »Den allra mest fördärvade personen är den som visar upp sina goda gärningar för folk medan uselheten framträder tydligt hos honom och är ”närmare honom än halspulsådern”(1).»‑{2}
_________________________
1) ”närmare honom än halspulsådern”: anspelning på Koranen 50:16: »Vi har ju skapat människan, och Vi vet vad hennes själ viskar till henne, ty Vi är närmare henne än halspulsådern.»
⇑
#69. Abū cAmr al‑Zadjdjādjī al‑Naysābūrī [d. 348/959‑60]
vistades i Mekka under många år och dog där. Han umgicks med al‑Djunayd, Abū cUthmān, al‑Nūrī, al‑Khawwās och Ruwaym; han dog år 348 (år 959‑60 A.D.).‑{1}
Jag hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} säga, att han hade hört sin morfader Abū cAmr b. Nudjayd säga ›Då Abū cAmr al‑Zadjdjādjī tillfrågades ‘Hur kommer det sig att du genomgår en sinnesstämningsförändring under första Allāh akbar‑exklamationen när du förrättar de påbjudna bönerna?’, svarade han ‘Jo, emedan jag fruktar att inleda min bön med ett uppriktighetsbrott, ty om någon säger ”Gud är större [allāh akbar]!” och det finns något i hans hjärta som är större än Honom, eller om han upphöjer något annat än Honom under tidegärdens förlopp, så har han gjort sig till en lögnare med sin egen tunga!”‹.‑{2}
Han sade också: »Om någon talar utifrån ett <mystikt> tillstånd [hāl] som han inte nått upp till blir hans tal till en frestelse för den som hör det och en självförhävelse som föds i hans hjärta, och Gud förvägrar honom att nå fram till detta <mystika> tillstånd.»‑{3}
Han vistades i Mekka under många år men utförde aldrig den rituella tvagningen inom helgedomsområdet utan brukade lämna det och gå ut på profan mark och där utföra sin tvagning (p.g.a. respekt för helgedomsområdet).‑{4}
⇑
#70. Abū Muhammad Djacfar b. Muhammad b. Nusayr [d. 348/959‑60]
ar född och uppvuxen i Bagdad. Han umgicks med al‑Djunayd, som han var speciellt förbunden med, och med al‑Nūrī, Ruwaym, Samnūn och deras generation.‑{1}
Djacfar sade: »Gudstjänaren kan inte förnimma sötman i välgärningarna tillsammans med själens sötma, ty de som är delaktiga av de <mystika> verkligheterna(1) skär bort de relationer som skär av dem från Den <ende> verklige [al‑haqq](2) innan relationerna skär av dem.»‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga, att han hört Muhammad b. cAbd Allāh b. Shādhān säga, att han hade hört Djacfar säga ›Det finns ingen möjlighet för gudstjänaren att finna Gud i extasen [wudjūd](3), förrän gudsfruktan [taqwā] råder i hans hjärta. När gudsfruktan råder i hans hjärta, stiger välsignelserna från det (religiösa) vetandet [cilm] ned i hans hjärta och längtan efter Denna Världen lämnar honom‹.‑{3}
_________________________
1) ”de som är delaktiga av de <mystika> verkligheterna”: ahl al‑haqā’iq.
2) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
3) ”finna Gud i extasen [wudjūd]”: den arabiska konsonantroten wdjd har gett upphov till två divergerande betydelser: dels ”finna ® påträffa ® finna ngt vara” med ‘infinitiv’‑(masdar‑) formen wudjūd och ”finna ® förnimma ® erfara” med ‘infinitiv’‑(masdar‑)formen wadjd. Jag har här försökt fånga båda aspekterna genom att återge wudjūd med frasen ”finna (erfara) Gud i extasen”.
⇑
#71. Abu‑‘l‑cAbbās al‑Sayyārī [d. 342/953‑4]
heter al‑Qāsim b. al‑Qāsim och kom från Marw. Han var följeslagare till al‑Wāsitī och stod honom nära i sufismens olika slags vetande och var en lärd person; han dog år 342 (år 953‑{‑54 A.D.). På frågan hur en <sufi‑>aspirant [murīd] skulle tukta sin själ svarade al‑Sayyārī ›Genom att tålmodigt utföra det som är påbjudet och genom att undvika det som är förbjudet samt att umgås med de rättrådiga [sālihūn] och tjäna <de sufiska> fattigmännen [al‑fuqarā’(1)]‹.‑{1}
Han sade också: »En förnuftig person erfar ingen som helst njutning av att skåda Den <ende> verklige [al‑haqq](2), ty att skåda Den <ende> verklige innebär ett försvinnande [fanā’](3) och i försvinnandet finns det ingen njutning.»‑{2}
_________________________
1) ”<de sufiska> fattigmännen [al‑fuqarā’]”: jag tolkar detta ord [al‑fuqarā’] som att det i detta sammanhang inte handlar om ”de fattiga” i största allmänhet utan om al‑fuqarā’ som beteckning för sufier i allmänhet, men för att återge något av dess ursprungliga betydelse översätter jag det med ”(de sufiska) fattigmännen”, vilket alltså motsvaras av ”dervischerna”, sg. ”dervisch”, från persiskans darvīš, också med ursprunglig betydelse av ”fattig” men som kommit att beteckna ”<tiggar‑>sufier” i allmänhet.
2) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
3) ”försvinnande [fanā’]”: om fanā’, se 66. Ibrāhīm b. Shaybān, not 2.
⇑
#72. Abū Bakr Muhammad b. Dāwūd al‑Dīnawarī [d. efter 350/961]
var mest känd som ”al‑Duqqī”, uppehöll sig i Syrien och levde i mer än hundra år; han dog i Damaskus efter år 350 (år 961 A.D.).‑{1}
Abū Bakr al‑Duqqī, som var följeslagare till al‑Djallā‘ och al‑Razzāq, sade: »Magen är den plats där maten samlas. Och om du slänger godkänd föda i magen, så producerar kroppens lemmar gärningar som är goda. Men om du slänger i den det som är tvivelaktigt blir också din väg mot Gud den Allrahögste tvivelaktig. Och om du slänger i den det som är förbjudet, så uppstår en beslöjning [hidjāb] mellan dig och Guds påbud.»‑{2}
⇑
#73. Abū Bakr Muhammad cAbd Allāh b. Muhammad al‑Rāzī [d. 353/964]
var född och uppvuxen i Naysābūr. Han umgicks med Abū cUthmān al‑Hīrī, al‑Djunayd, Yūsuf b. al‑Husayn, Ruwaym, Samnūn med flera; han dog år 353 (år 964 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hade hört att cAbd Allāh al‑Rāzī hade fått frågan ‘Hur kommer det sig att folk som äger insikt om sina brister inte vänder om till det som är rätt och riktigt?’ och då hade svarat ›På grund av att de ägnar sig åt att stoltsera med sitt (religiösa) vetande, men inte ägnar sig åt att tillämpa det, och att de sysselsätter sig med det yttre men inte ägnar sig åt att förfina det inre. Därför har Gud förblindat deras hjärtan och bundit deras lemmar så att de inte kan utföra gudstjänsthandlingarna [cibādāt]‹.‑{2}
⇑
#74. Abū cAmr Ismācīl b. Nudjayd [d. 366/976‑77]
var följeslagare till Abū cUthmān, hade träffat al‑Djunayd, var en betydelsefull person och dog som en av de sista av Abū cUthmāns följeslagare; han dog i Mekka år 366 (år 976‑77 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hade hört sin morfader Abū cAmr b. Nudjayd säga ›För varje <mystikt> tillstånd [hāl], som inte är en frukt av (religiöst) vetande [cilm], gäller att dess skada är större än dess nytta för den som erfar detta <mystika> tillstånd‹.‑{2}
Han sade att han också hade hört honom säga ›Om en individ under någon av sina andliga stunder [awqāt] försummat att utföra en religiös plikt, som Gud ålagt honom, förblir han berövad dess välbehag, även om han utför den vid ett senare tillfälle‹.‑{3}
Han sade att Ibn Nudjayd på frågan ‘Vad är sufism?’ hade svarat ›Tålamod med det som är påbjudet och det som är förbjudet‹.‑{4}
Han sade också att han hade sagt ›Gudstjänarens största fördärv är att vara nöjd med sig själv i det han uppnått‹.‑{5}
⇑
#75. Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Ahmad b. Sahl al‑Būshandjī [d. 348/959]
var en av de ynglingar i Khurāsān som utövade ädelmodighetsidealet [futūwa](1). Han hade träffat Abū cUthmān (al‑Hīrī), Ibn cAtā‘, al‑Djuaryrī och Abū cUthmān al‑Dimashqī; han dog år 348 (år 959 A.D.).‑{1}
På frågan ‘Vad är manlighet [murū’a](2)?’ svarade al‑Būshandjī ›Den består i att lämna det som är otillåtet för dig enligt ”de ädla skrivarna”(3)!‹.‑{2}
Någon sade till honom ›Bed till Gud för min skull!‹, och han svarade ›Må Gud skydda dig mot det som frestar dig!(4)‹.‑{3}
Han sade också ›Trosbekännelsens begynnelse (lā ‘ilāha) är intimt länkad till dess slut (‘illā‑‘l‑lāh)‹.‑{4}
_________________________
1) ”ädelmodighetsidealet [futūwa]”: se 15. Ahmad b. Khidrūya, not 1.
2) ”manlighet [murū’a / murūwa]”: ingick i ädelmodighetsidealet [futūwa]. Murū’a används ibland parallellt med futūwa.
3) ”de ädla skrivarna”: syftar på koranverserna 82:10–12 »/10/ Ja, över er vakar väktare, /11/ ädla skrivare. /12/ De vet vad ni gör.» Det handlar här om ett slags änglar som antecknar sådana gärningar som kommer att ligga människan till last.
4) ”mot det som frestar dig”: ordagrant ”mot din frestelse”.
⇑
#76. Abū cAbd Allāh Muhammad b Khafīf al‑Shirāzī [d. 371/981‑82]
umgicks med Ruwaym, al‑Djurayrī och Ibn cAtā‘ med flera; han dog år 371 (år 981‑82 A.D.). Han var den främste av sufiska mästare och unik för sin tid.‑{1}
Ibn Khafīf sade: »Den andliga strävan [irāda] består i att lämna det rofyllda livet för ett ständigt mödosamt arbete(1).»‑{2}
Han sade: »Inget är skadligare för <sufi‑>aspiranten [murīd] än att ha överseende med hur själen ägnar sig åt kravbefrielser [rukhas] och accepterar allegoriseringar [ta’wīlāt].»‑{3}
På frågan vad ”närhet” innebär svarade han ›Din närhet till Honom består i att du håller fast vid ingångna överenskommelser, medan Hans närhet till dig består i att Han fortsätter att skänka dig framgång (i att hålla fast vid dem)‹.‑{4}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Abū cAbd Allāh al‑Sūfī berätta, att han hade hört Abū cAbd Allāh b. Khafīf säga ›I början av mitt <sufi‑>liv brukade jag under en enda prostration [rakca] recitera ”Säg: Han är Gud, den Ende” (Koranen 112:1) tio tusen gånger, och under en enda prostration brukade jag (en annan gång) recitera hela Koranen, och jag brukade från tidig morgon och fram till tiden för eftermiddagsbönen förrätta ett tusen prostrationer‹.‑{5}
Jag hörde Abū cAbd Allāh b. Bākūya al‑Shīrāzī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hade hört Abū Ahmad al‑Saghīr säga ›En dag steg en <sufisk> fattigman [faqīr] in till oss och sade till sufimästaren Abū cAbd Allāh b. Khafīf ‘Jag hör en viskning i mitt öra!’, och han svarade ‘Jag känner mycket väl till sufier som förlöjligar Satan, men nu är det Satan som förlöjligar sufierna!’‹.‑{6}
Jag hörde Abu‑‘l‑cAbbās al‑Karkhī berätta, att han hade hört Abū cAbd Allāh b. Khafīf säga ›När jag blev alltför svag för att kunna förrätta mina överloppsböner [nawāfil] stående började jag ersätta varje prostration i mina litanior [awrād] med två prostrationer i sittande ställning, i enlighet med Profeten Muhammads yttrande [khabar] ”Den sittandes bön äger halva värdet av den ståendes bön”‹.‑{7}
_________________________
1) ”mödosamt arbete”: kadd.
⇑
#77. Abu‑‘l‑Husayn Bundar b. al‑Husayn al‑Shirāzī [d. 353/964]
ägde ett gediget vetande i trons grunddiscipliner, hade uppnått en imponerande <andlig> nivå [hāl] och varit följeslagare till al‑Shiblī; han dog i Arradjān år 353 (år 964 A.D.).‑{1}
Bundar al‑Husayn sade: »Tag inte strid för din själs skull, ty den tillhör inte dig! Överlämna den till dess ägare, så kommer Han att göra som Han vill med den!»‑{2}
Bundar sade också: »Att umgås med dem som introducerar nymodigheter(1) leder till att du vänder dig bort från Den <ende> verklige [al‑haqq](2).»‑{3}
Bundar sade också: »Överge det du åtrår till förmån för det du hoppas på!»‑{4}
_________________________
1) ”de som introducerar nymodigheter”: ahl al‑bidac. Vi får här ännu en påminnelse om al‑Qushayrīs genomgående motstånd mot allt som inte är ortodox, traditionell (sunna‑baserad) islam, sådant som inte kan beläggas med citat från Traditionsuppgifterna om Profeten Muhammads seder och bruk [al‑hadīth].
2) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
⇑
#78. Abū Bakr al‑Tamastānī [d. efter 340/951]
var följeslagare till Ibrāhīm al‑Dabbāgh med flera och var högst unik under sin tid vad gäller sitt (religiösa) vetande [cilm] och sin <andliga> nivå [hāl]; han dog i Naysābūr efter år 340 (år 951 A.D.).‑{1}
Abū Bakr al‑Tamastānī sade: »Den allra största välsignelsen är att få lämna själen, ty den utgör den allra största beslöjningen [hidjāb] mellan dig och Gud.»‑{2}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Abū cAbd Allāh al‑Shirāzī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hört Mansūr b. cAbd Allāh al‑Isbahānī berätta, att han hade hört Abū Bakr al‑Tamastānī säga ›Så snart hjärtat bekymrar sig om något straffas det omgående!‹.‑{3}
Han sade också: »Vägen är tydlig, och Skriften [al‑kitāb] och Profetens goda exempel [sunna] har vi här hos oss. Den förtjänst Profetens följeslagare vann genom att de utvandrade tillsammans med Profeten och följde honom är välkänd. Så den av oss som tar Skriften och Profetens goda exempel [sunna] till följeslagare och vandrar bort från sin själ och bort från människorna och i sitt hjärta utvandrar till Gud, han är den som är trovärdig och har nått sitt mål.».‑{4}
⇑
#79. Abu‑‘l‑cAbbās Ahmad b. Muhammad al‑Dīnawarī [d. efter 340/951]
umgicks med Yūsuf b. al‑Husayn, Ibn cAtā‘ och al‑Djurayrī och var en mycket lärd man(1). Han kom till Naysābūr och slog sig ned där en tid och brukade predika för dess befolkning, och han talade det språk den talar som äger <mystik> insikt [macrifa]. Därefter begav han sig till Samarkand; han dog efter år 340 (år 951 A.D.).‑{1}
Abu‑‘l‑cAbbās al‑Dīnawarī sade: »Den lägsta formen av ihågkallande [dhikr](2) är den i vilken du glömmer allt utom Honom, medan den högsta formen av ihågkallande [dhikr] är den i vilken den ihågkallande [dhākir] under sitt ihågkallande [dhikr] blir frånvarande från ihågkallandet [dhikr].»‑{2}
Abu‑‘l‑cAbbās också: »Talet utåt förändrar inte det inres status.»‑{3}
Abu‑‘l‑cAbbās al‑Dīnawarī sade också: »De(3) har raserat sufismens grundpelare, förstört dess väg och ändrat dess betydelseinnehåll med <nya> namn som de hittar på. De kallar det glupska begäret för ”intensifiering [ziyāda]”, avsaknad av uppförandekod [adab] för ”uppriktighet”, att fjärma sig från Den <ende> verklige [al‑haqq](4) för ”<guds‑>inspirerat yttrande [shath]”, att åtnjuta sådant som är klandervärt [madhmūm] för ”förnöjsamhet [tība]”, att följa sina lustar för ”prövning”, att återvända till Denna Världen för ”förening” [wasl], brist på vett och hyfs [khalq] för ”handlingskraft”, girighet för ”uthållighet” [djalāda], tiggeri [su’āl] för ”aktivitet” och vanvördigt tal för ”malāmatīya<‑sufism>(5)”. Men detta är inte sufiernas väg!»‑{4}
_________________________
1) ”en mycket lärd man”: cālim fādil.
2) ”dhikr‑bön”: om ett tidigt exempel på dhikr‑bön, se 11. Sahl al‑Tustarī {3} samt 11. Sahl al‑Tustarī, not 2.
Om översättning av roten d∙k∙r och dess avledningsformer med ihågkalla och motsvarande avledningsformer, se al‑Qushayrī och min inledning till Tartīb al‑sulūk fī tarīq Allāh, 4. Att översätta dh∙k∙r {⇒ 17.–19.}.
3) ”De”: ”dvs. de som imiterar sufierna men inte tillhör dem” lyder al‑Ansārīs kommentar (al‑Risāla al‑qushayrīya, del 2, s. 11.)
4) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
5) ”malāmatīya<‑sufism>”: se 22. Hamdūn al‑Qssār, not 1.
⇑
#80. Abū cUthmān Sacīd b. Sallām al‑Maghribī [d. 373/983]
var unik för sin tid, och hans like fanns inte före honom. Han umgicks med Ibn al‑Kātib, Habīb al‑Maghribī, Abū cAmr al‑Zadjdjādjī. Han träffade också al‑Nahradjūrī och Ibn al‑Sā‘igh med flera; han dog i Naysābūr år 373 (år 983 A.D.) och hade anförtrott åt församlingsledaren Abū Fūrak(1) {Gud förbarme sig över honom!} att förrätta bön över honom.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde mäster Abū Bakr b. Fūrak berätta ›Jag var hos Abū cUthmān al‑Maghribī då tidpunkten för hans dödsstund närmade sig och cAlī al‑Qawwāl al‑Sāghīr samtidigt höll på att recitera något. Då hans <hälso‑>tillstånd förändrades rådde vi cAlī att vara tyst. Sufimästaren Abū cUthmān öppnade då ögonen och sade ‘Varför reciterar inte cAlī något längre?’. Så jag sade till några av de närvarande ‘Fråga honom vad han hör’, ty själv blygdes jag att fråga honom när han befann sig i detta tillstånd. Så de frågade honom, och han svarade ‘Man hör i den mån Han låter en höra’‹.‑{2}
Han var storartad vad gäller <andlig> träning [riyāda].‑{3}
Abū cUthmān sade också: »Gudsfruktan är att hålla sig inom (de av Gud givna) förordningarna: att ej korta in på dem och att ej tänja ut dem.»‑{4}
Han sade också: »Den som föredrar att umgås med de rika framför att sitta tillsammans med (de sufiska) fattigmännen [al‑fuqarā’], honom kommer Gud att hemsöka med hjärtats död.»‑{5}
_________________________
1) Abū Fūrak var en av al‑Qushayrīs lärare, se Inledning till al‑Qushayri {7}.
⇑
#81. Abu‑‘l‑Qāsim Ibrāhīm b. Muhammad al‑Nasrābādhī [d. 367/977‑78]
var sin tids sufiske mästare i Khurāsān. Han umgicks med al‑Shiblī, Abū cAlī al‑Rūdhabārī och al‑Murtacish. Han slog sig ner i Mekka år 366 och dog där år 367 (år 977‑78 A.D.). Han var lärd vad gäller Traditionsuppgifter om Profeten Muhammads seder och bruk [hadīth] och förde många av dem vidare.‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde sufimästaren Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī {Gud förbarme sig över honom!} berätta, att han hörde al‑Nasrābādhī säga ›När ett blänk från Den <ende> verklige [al‑haqq](1) blänker till framför dig skall du därvid varken vända dig mot Paradiset eller Elden! Istället skall du, när du har återvänt från detta <mystika> tillstånd [hāl], ära det Gud ärar!’.‑{2}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn säga att någon sade till al‑Nasrābādhī ›Vissa människor sitter tillsammans med kvinnor och hävdar att de bevaras från synden vid deras anblick‹, och att han svarade ›Så länge de kroppsliga formerna förbliver, så länge gäller påbud och förbud. Och vad som är tillåtet och vad som är förbjudet är tydligt angivet. Bara den som utsätter sig för sådant som är förbjudet ger sig in på sådant som är tvivelaktigt‹.‑{3}
Jag hörde Muhammad b. al‑Husayn {Gud förbarme sig över honom!} berätta att al‑Nasrābādhī sade ›Sufismens grundval ligger i: att hålla sig till Skriften och Profetens goda exempel [sunna], att lämna böjelser och nymodigheter [bidac] därhän, att visa största respekt för de sufiska mästarna, att beakta människors ursäkter, att vara uthållig i litaniorna och att inte befatta sig med kravbefrielser [rukhas] och allegoriseringar [ta’wilāt]‹.‑{4}
_________________________
1) ”Den <ende> verklige [al‑haqq]”: om översättning av al‑haqq, se 14. Yahyā b. Mucādh, not 1.
⇑
#82. Abu‑‘l‑Hasan b. Ibrāhīm al‑Husrī al‑Basrī [d. 371/981‑82]
bodde i Bagdad. Hans <andliga> nivå [hāl] och hans tal gjorde ett mycket starkt intryck. Han var sin tids sufiske mästare och tillhörde al‑Shiblīs grupp. Han dog i Bagdad år 371 (år 981‑82 A.D.).‑{1}
al‑Husrī sade: »Folk säger ‘al‑Husrī nämner inte något om överloppsböner [nawāfil]’. Men jag har alltsedan min ungdom haft för vana att recitera litanior så enträget, att om jag utelämnade en enda prostration, så skulle jag genast straffas.»‑{2}
Han sade också: »Om någon gör något <speciellt> anspråk på <den mystika> sanningen [haqīqa] <för egen del>, så kommer vittnesmålen från de bevis som läggs fram (på Den yttersta dagen) att framställa honom som en lögnhals.»‑{3}
⇑
#83. Abū cAbd Allāh Ahmad b. cAtā‘ al‑Rūdhabārī [d. 369/979‑80]
var systerson till sufimästaren Abū cAlī al‑Rūdhabārī och var sin tids sufiske mästare i Syrien; han dog i Tyrus år 369 (år 979‑80 A.D.).‑{1}
Jag (al‑Qushayrī) hörde Muhammad b. al‑Husayn berätta, att han hört cAlī b. Sacīd al‑Missīsī berätta, att han hade hört Ahmad b. cAtā‘ al‑Rūdhabārī säga ›Just som jag satt och red på en kamel sjönk dess fötter ner i sanden, så jag sade då ”Allāh akbar!”, varvid kamelen också sade ”Allāh akbar!”‹.‑{2}
När Abū cAbd Allāh al‑Rūdhabārī tillsammans med sina följeslagare hade fått en inbjudan hem till vanligt folk – alltså folk som inte själva tillhörde sufierna – brukade han inte tala om detta för (de sufiska) fattigmännen [al‑fuqarā’(1) ] utan istället <först> ge dem något att äta. Och sedan, när de hade ätit färdigt, berättade han (om inbjudan) för dem och gick dit tillsammans med dem. Men eftersom de redan hade ätit förmådde de bara i mycket begränsad omfattning sträcka fram sina händer efter maten på gästabudet. Han brukade göra så här för att inte folk skulle hysa låga tankar om dessa sufier och säga något överilat på grund av dem.‑{3}
Det berättas att Abū cAbd Allāh al‑Rūdhabārī en dag gick sist efter <de sufiska> fattigmännen [al‑fuqarā’] – vilket han hade för vana att göra – då de var på väg till ett gästabud och en grönsakshandlare sade ‘Se, där är de där förskingrarna!’. Och han läxade upp dem och sade bland annat ‘En av dem lånade tusen dirham av mig utan att ha lämnat tillbaks dem till mig. Och nu vet jag inte var jag skall söka honom’. När de stigit in i huset, där gästabudet skulle äga rum, sade Abū cAbd Allāh al‑Rūdhabārī till husets ägare, som tyckte om sufierna, ‘Ge mig tusen dirham om du vill att mitt hjärta skall ha ro!’. Så han gav honom pengarna omgående. Sedan sade han till en sina följeslagare ›Tag med dig dessa tusen dirham till den där grönsakshandlaren och säg till honom ‘Här är dina tusen dirham, som en av våra följeslagare lånade av dig. Han hade någon ursäkt med dröjsmålet, men nu har han <i varje fall> skickat pengarna till dig, så tag emot hans ursäkt!’‹. Mannen gick iväg och gjorde så. När de sedan gick tillbaks hem från gästabudet passerade de förbi grönsakshandlarens bod, och han satte igång med att lovprisa dem och sade ‘De där, de är verkligen pålitliga, trogna och dygdiga <människor>!’, plus liknande saker.‑{4}
Abū cAbd Allāh al‑Rūdhabārī sade också: »Den mest avskyvärda människan är en girig sufier.»‑{5}
_________________________
1) al‑fuqarā’: se 71. al‑Sayyārī, not 1.
⇑
Imamen och mästaren [ustādh] Abu‑‘l‑Qāsim {må Gud finna behag i honom!} sade: detta var redogörelsen av ett antal sufiska mästare ur denna skara. Målsättningen med att redogöra för dem här på denna plats var att rikta uppmärksamheten mot att de är helt inställda på att förhärliga (den av Gud givna) rättsordningen [sharīca], att de har gjort sig bemärkta genom att färdas självdisciplinens vägar och är orubbliga i att efterfölja Profetens goda exempel [sunna] utan att brista i något i religionens regelverk [ādāb]. De är överens om att den som brister i de fromma handlingarna och andliga strävandena och som inte bygger sin livsuppgift på samvetsgrannhetens och gudsfruktans grunder är en lögnare och en dåre inför Gud {lovad vare Han, den Allrahögste!} i det som han hävdar för egen del. Inte endast har han själv gått under utan har även orsakat deras undergång som han förlett genom att de stött sig på hans tomma prat.‑{1}
Om vi hade gått på djupet och vidareutvecklat det som berättats om dessa mästare, såsom deras specialuttryck [alfāzh], deras berättelser och skildringen av deras levnadsöden, som pekar hän mot deras <mystika> tillstånd [ahwāl], ja då hade denna skrift blivit alltför omfattande och man hade blivit uttråkad av den. Och så här långt är det som vi indikerat helt tillräckligt för vår målsättning {men det är Gud som skänker framgången!}.‑{2}
Om vi hade ägnat oss åt att redogöra för de sufiska mästare som vi är samtida med och som vi känner till, även om vi inte fått tillfälle att möta dem personligen
— som t.ex. Abū cAlī al‑Hasan b. cAlī al‑Daqqāq (den sannfärdige mästaren, sin tids talesman och en för sin epok enastående person), Abū cAbd al‑Rahmān al‑Sulamī (sin tids ojämförlige sufimästare), Abu‑‘l‑Hasan cAlī b. Djahdam (som lever i närheten av Det heliga området), Abu‑‘l‑cAbbās al‑Qassāb (sufimästaren i Tabaristān), Ahmad al‑Aswad (hemmahörande i Dīnawar), Abu‑‘l‑Qāsim al‑Sayrafī (hemmahörande i Naysābūr), Abū Sahl al‑Khashshāb al‑Kabīr (också hemmahörande i Naysābūr), Mansūr b. Khalaf al‑Maghribī, Abū Sacīd al‑Mālīnī och Abū Tāhir al‑Khūzandī med flera {må Gud helga deras andar!} —
och om vi i detalj hade skildrat deras <mystika> tillstånd, ja då hade vi i sanning avvikit från vår målsättning, som ligger i att vara kortfattad!
I vilket fall som helst råder det i deras fall ingen helst tvekan om deras förträffliga livsstil när det gäller deras umgängen med andra människor.‑{3}
Men vi kommer <ändå> {om Gud den Allrahögste vill} att förmedla glimtar ur deras historier på olika ställen i denna skrift.‑{4}
⇑
• Algar, H.: An Introduction to Principles of Sufism by al‑Qushayri, translated from the Arabic by B. R. von Schlegell. Berkeley 1990, ss. i–xvii.
• cAttār: Tadhkirat ul‑awliyā᾽, ed. Reynold A. Nicholson, 1–2. London–Leiden 1905–07; översättning Erik Hermelin: Tazkiratú’l‑awliyá. Vännernas minne, I–IV, 1931–1943.
• EI2 The Encyclopaedia of Islam. New Edition, I–XI. Leiden 1960–2002.
• Gramlich, R.: Das Sendschreiben al‑Qušayrīs über das Sufitum. Wiesbaden 1989.
• Ğullābī, [al‑], se: Hudjwīrī, al‑
• Knysh, A.: Al‑Qushayri’s Epistle on Sufism. Reading 2007.
• Koranen.
— Corani textus arabicus, recensuit Gustavus Fluegel. Lipsiae/Leipzig 18583. (Zetterstéens översättning följer denna text och dess versnumrering.)
— Officiell egyptisk utgåva av den arabiska texten, 1342/1923.
Översättningar till svenska av:
— 1) K. V. Zetterstéen: Koranen. Översatt från arabiskan. Stockholm 1917 (omtryckt 1979) och
— 2) Mohammed Knut Bernström: Koranens budskap i svensk tolkning. Stockholm 1998.
• Qushayrī, al‑:
— al‑Risāla al‑qushayrīya, 1–2, ed. cAbd al‑Halīm Mahmūd och Mahmūd b. al‑Sharīf. al‑Qāhira [Kairo] 1972–74 (A.H. anges ej).
— al‑Risāla al‑qushayrīya, 1–4 i två volymer. Dimašk [Damaskus], s.a., Innehåller även de två standardkommentarerna:
1) Zakarīyā᾽ b. M. al‑Ansārīs Ahkām al‑dalāla calā tahrīr al‑risāla <al‑qushayrīya> och
2) Mustfā al‑cArūsīs Natā᾽idj afkār al‑qudsīya fī bayān macānī sharh al‑qushayrīya li‑shaykh al‑islām Zakarīyā᾽ al‑Ansārī.
— al‑Risāla, övers. R. Gramlich: Das Sendschreiben al‑Qušayrīs über das Sufitum. Wiesbaden 1989. [Fullständig översättning]
— al‑Risāla, övers. A. D. Knysh: Al‑Qushayri’s Epistle on Sufism. Reading 2007. [Fullständig översättning]
— al‑Risāla, övers. R. Harris: The Risalah: Principles of Sufism, ed. by L. Bakhtiar. Chicago 2002. [Fullständig översättning]
— al‑Risāla, övers. W. M. Hume: A Translation with Introduction and Notes of ”The Risālah of al‑Qushairī Concerning the Science of Ṣūfism”. Hartford 1935. [Översättning av biografierna, mashāyikh]
— al‑Risāla, övers. M. Sells i Early Islamic Mysticism … New York 1996. [Översättning av sufiska nyckelord, alfāzh]
— al‑Risāla, övers. B. R. von Schlegell: Principles of Sufism. Berkeley 1989. [Översättning av sufiska grundbegrepp, maqāmāt och ahwāl]
— al‑Risāla, övers. R. Harris: Sufi Book of Spiritual Ascent, ed. by L. Bakhtiar. Chicago 1997. [Översättning av sufiska grundbegrepp, maqāmāt och ahwāl]
• Sulamī, al‑: Kitāb tabaqāt al‑sūfīya, ed.
— 1) Nūr al‑Dīn Šuraybah. al‑Qāhira [Kairo] 1372/1953;
— 2) Johannes Pedersen. Leiden 1960.
• SEI Shorter Encyclopaedia of Islam, edited on behalf of the Royal Netherlands Academy by H. A. R. Gibb and J.H. Kramers. Leiden 1953/1974.
⇑
Sufiska texter i översättning 